Stå emot mörkret

Vi har haft ett skönt veckoslut. Det har varit höstmarknad i Kristinestad så, vi har varit i marknadsvimlet men, sen var vi också på skogsutflykt.

Det känns så underbart nu, när Twinsen orkar göra allt vad vi andra orkar, de behöver inte vila på dagen längre, inte varje dag åtminstone. Det är ingen som behöver stanna hemma med Twinsen utan, nu kan alla komma med.

Hörni, det är mörkt där ute nu, när jag stiger upp. Det är nu det blir svårt för mig på morgonen och jag kan säga att, jag inte saknar mörkret. 

Den här gången ska jag kämpa emot tröttheten, som mörkret för med sig. Jag undrar om man faktiskt kan bestämma sig, för att inte gå i “vinterdvala”? Jag vill bara inte.

God morgon på er i varje fall! Och låt inte mörkret suga ur er energi. Vi är varje dag en dag närmare våren och sommaren  😊

Advertisements

Picknicken som blev en vandring

Jag är fortfarande lite paff efter den här dagen. Åter igen har jag fått konstatera att, våra barn kan och orkar så mycket mer än vad vi föreställer oss! Jag vet att, barn orkar massor, de orkar mer än vi vuxna, tänk bara hur dom hoppar och studsar genom en hel dag och sen har dom ingen ro att gå sova på kvällarna. Vi har alltid undrat, hur länge det skulle ta att, barnen skulle somna, om dom fick vaka så länge som dom orkar? Jag tror dom skulle orka en hel natt, man själv skulle vädja efter sängen strax efter midnatt.

Meningen var alltså, att vi skulle gå till fågeltornet för att sedan ta pickninc någonstans i närheten. Barnen blev dock lite besvikna för, dom såg inte över fågeltornets väggar!

Efter lite om och men så, beslöt vi oss att vandra vidare på naturstigen som har starten vid fågeltornet. Vi bestämde ingenting hur långt vi skulle gå, bara så pass att vi hittat ett ställe att äta vår massäck på.

 

När vi kom fram till första “här är du skylten”, var jag beredd på att gräva fram maten och vandra sedan tillbaka hem men, barnen var inte nöjda med den idén, dom ville inte äta maten på ett så “tråkigt” ställe och inte var dom färdiga att gå hemmåt heller.

Så, vi fortsatte vår vandring efter att jag stått och funderat en god stund.

Vi vandrade och vandrade och beundrade den fina skogen som var som en sagoskog. Visserligen har jag gått där från skolan men, efter 23år så minns man nog ingenting hur någon plats sett ut. Jag såg massor med ställen att fotografera men, när man är ensam med 5 barn i skogen var av dom yngsta är 3år, så får man ta bilderna “i farten”.

Jag vet inte riktigt hur länge vi gick men, så pass länge att jag börjat fundera om vi hinner ut från skogen före skymmning, men till sist kom vi till rastplatsen. Alla var nöjda med att få sitta och vila fötterna och alla hade god apptit, jag hann nog tänka hur barnen skulle orka ända hem ännu, speciellt pojkarna.

Men, efter att vi vilat en stund och pustat ut, var vi på väg igen. Farten hade nog saktat i och Twinsen höll ganska mycket i hand, deras takt skulle annors ha varit snigelfart.

Allihopa hade humöret på toppen och fast jag fick peppa dom ganska mycket så gnällde ingen. Sen hjälper det ju alltid med sång, att sjunga tillsammans slipper man långt på!

Jag vet inte, hur många gånger jag sa åt barnen, hur stolt jag är över dom. Och jag vet inte hur många gånger jag upprepade orden, “jag skulle aldrig ha trott att, ni orkar gå så här långt!”.

Jag var paff då och jag är paff ännu. Efter en skol-/förskola-/dagisdag, orkade alla barnen gå lite på 8km, var av 6,2km var skog och åker! Och så stolt jag är! Alla var på så bra humör. Dom större hjälptes åt med dom mindre, Storasyster höll ena Twinsen i handen då det behövdes och båda flickorna ser efter StoraLillebror, så behöver han inte hänga med med “dom små”. Ingen bråkade. Och sen är jag nog en gnutta stolt över mig själv också…att jag kan vara så bekväm med att göra saker med dessa knoddarna, ensam med alla 5. Det här ger bara mera idér till, vad jag kan göra med dom i framtiden!

Och jo, nog var dom trötta när vi kom hem. Vi hade ingen kvällsrush och alla gick gladeligen i sängen efter att vi pustat ut en stund framför tv.

Jag känner på mig att, vi kommer att göra nåt liknande igen inom kort. När man varit passiv i 5 år, så tackar jag JA till en aktivare period i livet. Det blir ju helt enkelt bara lättare och lättare att göra saker med dessa underbara typerna.  ❤
Ps. Påståendet, att en 3-åring inte orkar gå själv, tror jag inte alls på mera.

Några rader flumm

Allt för lännge har jag suttit med näsan fast i dataskärmen! Ett nytt sidhuvud fick jag ju fixat i alla fall men, när klockan slår midnatt skulle det vara allra klokast att kasta huvudet på dynan. Men vad gör jag? Jo, stirrar ännu mer i skärmen och hoppas att, jag skulle få skrivet några rader i min blogg. *Suck*

Det var skolans föräldramöte i kväll, det känns rätt häftigt att tänka att, min mamma var 30 år, då jag började skolan och nu har jag en dotter på 2:an och jag är nu 30. Som liten tyckte man ju att, mamma var gammal på den tiden…nu märker man att, man faktiskt är i den yngre ändan ändå.

Man går igenom sin egen skoltid igen genom sitt eget barn, både i gott och ont. Vissa saker blir som en “aha!” -upplevelse men, vissa får ångesten att krypa fram. Vilken lättnad att, jag haft det ganska så lätt i de lägsta klasserna, så ännu behöver jag inte gå igenom dom största ångestklumparna, dom får jag brottas med i ett senare skede.

Just nu känns allt bra, på tanke på skolan. Nästa år börjar Lillasyster också i skolan så, då har 2/5 nått en etapp i livet. Sen är det bara pojkarna kvar, fast dom når ju målet ganska snabbt dom också. Jag har på känn att tiden kommer att rusa iväg nu i en väldig fart. Vardagen blir “för lätt” med barn som inte behöver passas upp hela tiden. Kanske man äntligen kan börja tänka på sig själv lite också? Åtminstone vågar man tänka tanken nu, att faktiskt sätta mer tid på sånt man själv har nära hjärtat.

Men, nu ska jag definitivt sluta tänka och dra täcket över mig och tanka energi tills i morgon!

Tacksamhet, lycka och en nypa saknad

Jag fick lov att ta en titt på förra inlägget och räkna, hur länge sedan jag skrivit senast OCH vad har jag skrivit om!? Dagarn och veckorna bara flyger iväg och kalendern fylls på snabbt med egna ärenden och föräldramöten o.dyl. Det finns massor att göra men, ändå hinner man ingenting, konstigt?!

Hittills löper väl allt framåt som det ska. Varje vecka kommer med sina utmaningar och tacka vet jag mamma! Hon har varit väldigt mycket engagerad i vår vardag nu, så vi fått allt fixat med skjutsar, möten och jobb. Jag skulle inte ha någon som helst möjlighet att göra kvällsjobb som inhåppare, om inte mamma skulle ställa upp!

Lyckan är, att ha föräldrar som vill spendera tid med sina barnbarn och allt det här tänkte vi missa totalt! Med att vägra flytta tillbaka till hemstaden…andledningarna till att vi inte har velat flytta tidigare hit orkar jag inte ens gå in på men, jag är väldigt glad över att vi gav detta en chans.

Jag tänker inte påstå att, vi skulle blivit så mycket lyckligare här. Samma vardag rullar på här, räkningarna hittar också hit, tiden räcker inte till här heller….ni förstår, vardagen är vardagen, den ändrar bara form. Många saker har ju ändå blivit lättare, man är inte så ensam med vardags”problemen”, här känner man människor på ett annat sätt, man har minnen och en del av sig här.

Minnen ja! Man lever långt på minnen som är bra. Tyvärr är det ju så att, våra barn inte har så många minnen härifrån, ännu. Nu tänker jag speciellt på vår äldsta dotter, precis som jag tänkte det, så har hon svårast att “hitta sin plats”. Hon har kompisar i skolan och hon hänger med i skolan men, hon har ännu inte blivit bekväm med flytten.

Hon saknar allt som vi flyttade ifrån och det tar ont att se, hur hon faktiskt saknar Molpe. Hon hade allt där, enligt henne själv, hon ser ju allt från ett barns ögon. Alla andra har anpassat sig bra, men de hade inte ännu skapat “sina egna rutiner”.

Tid, jag hoppas och jag tror att, allt ordnar sig med tiden. Blunda kan man inte för de svårare känslorna men man kan se framåt och inte ge upp. 

Med lite tid, förståelse och tålamod ska vi nog ta oss framåt på!

Jag välkomnar nya rutiner och pusslar bitarna på plats

Första skoldagen, första rasten och Storasyster sprang iväg med sina nya kompisar. Det är helt fantastiskt hur barnen skapar nya kontakter, det behövs bara en fråga: “vill du komma och leka med oss?”.

Det är nu “allvaret” börjar. Hos oss börjar det en ganska annorlunda vardag. För Storasyster är det nya skolan och nya kompisar, för Lillasyster är det förskola som gäller, för Storalillebror ändras det på det viset att han ska vara ensam i sin dagisgrupp, för Twinsen ska börja hos en familjedagvårdare. Och jo, jag ska börja ett nytt jobb, den här gången på dagis (fast jag ska också vikariera på ett äldreboende).

Det är som att lägga mosaik det här, att få allt att fungera. Jag ska hinna vara på många ställen på samma gång och sen ska jag komma ihåg miljoner med nya saker. Jag tänker nästan hela tiden: “Vad är det som jag glömt?!”.

Det är inte så lätt att flytta, inte med 5 barn, man måsta vara på allerten hela tiden, det är många saker som ska vara färdigt fixat före vardagen kan börja. Bästa rådet jag vet är: ” Ta en dag i taget”.

Orkar du faktiskt….?

Jag försöker låta bli att säga för mycket åt barnen, “akta!”, “kom ner så du inte faller”, “nej, det blir för tungt för dig”……ni vet, jag försöker låta barnen prova på och testa sina egna gränser och styrka. Med att ha 5 barn har jag fått lära mig att, barner vet ganska bra själv sina svagheter och styrkor, vårt mellersta barn t.ex är höjdrädd och han är försiktigaste av alla, sen är resten av 4 olika, någon testar och prövar själv och någon måste man uppmuntra en gnutta. Det är ju inte alltid man lyckas med att, inte ifrågasätta, nu som då slinker orden ur en och ofta ser man att, barnen reagerar på orden med en viss osäkerhet. Det hände mig i går, fast då blev ungen ännu mera peffad  😀

Det är 4km till oss från mina föräldrar och jag bestämde mig att jag börjar cykla den sträckan alltid om möjligt. Föregående natt övernattade vi hos mina föräldrar och på morgonen for jag cyklandes hem med alla 3 pojkar. Uppsättningen, twinsen i cykelkärran och 4-åringen i cykelstolen.

När vi skulle cykla tillbaka till mina föräldrar frågade jag, om storelillebror vill cykla själv, svaret var ja. Jag skruvade bort stödhjulen på cykeln vi hade hemma, för han lärde sig cykla utan för ngr. veckor sedan. Han orkade bra hela vägen och han var nöjd och jag var nöjd, kan ju bara konstatera som i förra inlägget, allt blir bara lättare. Nu har jag bara 2st att dra efter mig.

Det gick några timmar och jag skulle cykla upp till stan igen, denna gång kom storasyster med och twinsen fick “hedersplatsen” i cykelkärran och lillestorebror ville cykla själv….här blev jag lite osäker på, om han verkligen skulle orka, vi skulle dessutom till butiken så det skulle bli sammanlagt 5km. 

Här kom första “orkar du?” frågan.

Jo! Han orkade, riktigt bra dessutom. “9km, det var ju inte så dåligt!”, tänkte jag. Jag hann också tänka vilken tur det va att vi skulle sova hemma, för “nu måste ju pojken vara trött!?”. Eller??

Storasyster frågade på kvällen, om hon ändå skulle hinna simma ännu, om vi cyklade tillbaka till mommo och mofa. Klart man alltid hinner med en simmtur! Man måste ju ta ut all semester, före skolan börjar.

Så, vi cyklade tillbaka och storalillebror ville cykla själv, fast jag försökte lirka honom i cykelstolen.

13km sammanlagt cyklade storalillebror själv och jag som inte ens trodde han skulle orka 4km!  😂

Sista biten sa han, “mamma, ja cyklar fast jag e tlött, mina ben e så tlött så ja nästan somnar”.

Så, nu lovar jag åt mig själv än en gång, jag ska inte underskatta barnens ork och styrka.

Det blir bara lättare och lättare…

8 år har vi levt mitt i småbarnslivet och nu, när vi håller på att komma ut ur den mest bindande tiden, märker jag att behovet av att fly är stort.

Med att fly menar jag korta stunder, då jag får vara ensam, helt ostört, att fly menar inte att överge, inte i det här sammanhanget.

Hur jag ser på “den mest intensiva tiden” är i princip det att, barn under 3 år kräver uppsyn till 100%. Dina lugna stunder är, när barnen sover och när dom sover är du så trött, så du sover själv. Många saker ändras då barnen fyller 3år. Då har man redan glömt för länge sedan hur babyspyor luktar, vakandet upphör (för de flesta), barnen kan äta själv, blöjorna kanske är ett minne blått. Man kan börja resonera med en 3-åring, man kan faktiskt diskutera i en passlig mängd och, man behöver inte springa efter en hack i häl.

I 8 år har jag levt varje dag för barnen. Jag har faktiskt, handen på hjärtat, satt mig själv på andra plats. Ångrar jag det? Nej.

Jag har försökt “tänka på mig själv”, jag har försökt vara “självisk” men, jag har inte klarat av det. Har det satt spår på mig? Ja.

Jag får anstränga mig för tillfället i sociala situationer, för att vara mig själv. Jag får antränga mig för att “fixa upp mig”. Jag har lagt på mig kilon som jag inte uppskattar på mig själv och jag får kämpa med att inte trycka ner mig själv. Är jag bitter? Nej.

Och det är det som jag är mest stolt över just nu, att jag inte har förbittrat mig på dom 8 åren jag varit inne i en fullständig “mammabubbla”.

Vad menar jag med att smita? Ska jag smita nu för jämnan? Ska jag “börja leva livet”? Nej.

Livet har jag levt fullt ut hittils också, jag har bara tagit det i slowmotion. Och jo! Visst har det varit otroligt tungt emellanåt! Nu är det dags att öka tempot, till en sån nivå att, det inte ska vara så svårt att ta sig ut ur huset. 

Nu börjar det stadiet i livet, då alla ska börja hitta sin egen grej. Barnen ökar kompisskaran sakta men säkert, vi vuxna kan börja ha ett mer socialt liv. Barnen börjar vara lättare att ta med. Och allt farande känns inte så svårt.

Det blir bara lättare och lättare, det krävs bara tålamod. Man måste emellanåt spola tillbaka och se, hur långt vi kommit, fast det nångång känns som om man skulle stampa på samma ställe. 

Det var inte så lätt det här familjelivet som jag nångång trodde men, det är värt alla upp- och nerförsbackar som det för med sig.