Jag välkomnar nya rutiner och pusslar bitarna på plats

Första skoldagen, första rasten och Storasyster sprang iväg med sina nya kompisar. Det är helt fantastiskt hur barnen skapar nya kontakter, det behövs bara en fråga: “vill du komma och leka med oss?”.

Det är nu “allvaret” börjar. Hos oss börjar det en ganska annorlunda vardag. För Storasyster är det nya skolan och nya kompisar, för Lillasyster är det förskola som gäller, för Storalillebror ändras det på det viset att han ska vara ensam i sin dagisgrupp, för Twinsen ska börja hos en familjedagvårdare. Och jo, jag ska börja ett nytt jobb, den här gången på dagis (fast jag ska också vikariera på ett äldreboende).

Det är som att lägga mosaik det här, att få allt att fungera. Jag ska hinna vara på många ställen på samma gång och sen ska jag komma ihåg miljoner med nya saker. Jag tänker nästan hela tiden: “Vad är det som jag glömt?!”.

Det är inte så lätt att flytta, inte med 5 barn, man måsta vara på allerten hela tiden, det är många saker som ska vara färdigt fixat före vardagen kan börja. Bästa rådet jag vet är: ” Ta en dag i taget”.

Orkar du faktiskt….?

Jag försöker låta bli att säga för mycket åt barnen, “akta!”, “kom ner så du inte faller”, “nej, det blir för tungt för dig”……ni vet, jag försöker låta barnen prova på och testa sina egna gränser och styrka. Med att ha 5 barn har jag fått lära mig att, barner vet ganska bra själv sina svagheter och styrkor, vårt mellersta barn t.ex är höjdrädd och han är försiktigaste av alla, sen är resten av 4 olika, någon testar och prövar själv och någon måste man uppmuntra en gnutta. Det är ju inte alltid man lyckas med att, inte ifrågasätta, nu som då slinker orden ur en och ofta ser man att, barnen reagerar på orden med en viss osäkerhet. Det hände mig i går, fast då blev ungen ännu mera peffad  😀

Det är 4km till oss från mina föräldrar och jag bestämde mig att jag börjar cykla den sträckan alltid om möjligt. Föregående natt övernattade vi hos mina föräldrar och på morgonen for jag cyklandes hem med alla 3 pojkar. Uppsättningen, twinsen i cykelkärran och 4-åringen i cykelstolen.

När vi skulle cykla tillbaka till mina föräldrar frågade jag, om storelillebror vill cykla själv, svaret var ja. Jag skruvade bort stödhjulen på cykeln vi hade hemma, för han lärde sig cykla utan för ngr. veckor sedan. Han orkade bra hela vägen och han var nöjd och jag var nöjd, kan ju bara konstatera som i förra inlägget, allt blir bara lättare. Nu har jag bara 2st att dra efter mig.

Det gick några timmar och jag skulle cykla upp till stan igen, denna gång kom storasyster med och twinsen fick “hedersplatsen” i cykelkärran och lillestorebror ville cykla själv….här blev jag lite osäker på, om han verkligen skulle orka, vi skulle dessutom till butiken så det skulle bli sammanlagt 5km. 

Här kom första “orkar du?” frågan.

Jo! Han orkade, riktigt bra dessutom. “9km, det var ju inte så dåligt!”, tänkte jag. Jag hann också tänka vilken tur det va att vi skulle sova hemma, för “nu måste ju pojken vara trött!?”. Eller??

Storasyster frågade på kvällen, om hon ändå skulle hinna simma ännu, om vi cyklade tillbaka till mommo och mofa. Klart man alltid hinner med en simmtur! Man måste ju ta ut all semester, före skolan börjar.

Så, vi cyklade tillbaka och storalillebror ville cykla själv, fast jag försökte lirka honom i cykelstolen.

13km sammanlagt cyklade storalillebror själv och jag som inte ens trodde han skulle orka 4km!  😂

Sista biten sa han, “mamma, ja cyklar fast jag e tlött, mina ben e så tlött så ja nästan somnar”.

Så, nu lovar jag åt mig själv än en gång, jag ska inte underskatta barnens ork och styrka.

Det blir bara lättare och lättare…

8 år har vi levt mitt i småbarnslivet och nu, när vi håller på att komma ut ur den mest bindande tiden, märker jag att behovet av att fly är stort.

Med att fly menar jag korta stunder, då jag får vara ensam, helt ostört, att fly menar inte att överge, inte i det här sammanhanget.

Hur jag ser på “den mest intensiva tiden” är i princip det att, barn under 3 år kräver uppsyn till 100%. Dina lugna stunder är, när barnen sover och när dom sover är du så trött, så du sover själv. Många saker ändras då barnen fyller 3år. Då har man redan glömt för länge sedan hur babyspyor luktar, vakandet upphör (för de flesta), barnen kan äta själv, blöjorna kanske är ett minne blått. Man kan börja resonera med en 3-åring, man kan faktiskt diskutera i en passlig mängd och, man behöver inte springa efter en hack i häl.

I 8 år har jag levt varje dag för barnen. Jag har faktiskt, handen på hjärtat, satt mig själv på andra plats. Ångrar jag det? Nej.

Jag har försökt “tänka på mig själv”, jag har försökt vara “självisk” men, jag har inte klarat av det. Har det satt spår på mig? Ja.

Jag får anstränga mig för tillfället i sociala situationer, för att vara mig själv. Jag får antränga mig för att “fixa upp mig”. Jag har lagt på mig kilon som jag inte uppskattar på mig själv och jag får kämpa med att inte trycka ner mig själv. Är jag bitter? Nej.

Och det är det som jag är mest stolt över just nu, att jag inte har förbittrat mig på dom 8 åren jag varit inne i en fullständig “mammabubbla”.

Vad menar jag med att smita? Ska jag smita nu för jämnan? Ska jag “börja leva livet”? Nej.

Livet har jag levt fullt ut hittils också, jag har bara tagit det i slowmotion. Och jo! Visst har det varit otroligt tungt emellanåt! Nu är det dags att öka tempot, till en sån nivå att, det inte ska vara så svårt att ta sig ut ur huset. 

Nu börjar det stadiet i livet, då alla ska börja hitta sin egen grej. Barnen ökar kompisskaran sakta men säkert, vi vuxna kan börja ha ett mer socialt liv. Barnen börjar vara lättare att ta med. Och allt farande känns inte så svårt.

Det blir bara lättare och lättare, det krävs bara tålamod. Man måste emellanåt spola tillbaka och se, hur långt vi kommit, fast det nångång känns som om man skulle stampa på samma ställe. 

Det var inte så lätt det här familjelivet som jag nångång trodde men, det är värt alla upp- och nerförsbackar som det för med sig.

Nångång tar rädslan över

Det här kan bli ett flummigt inlägg, det här är något jag gått och funderat på i några dagar men, jag har inte kommit fram till något klokt svar.

Jag drar mig ganska lätt undan från människor, men ändå är jag väldigt social. Jag behöver människor omkring mig, men jag behöver också tystnaden och ensamheten.

Jag behöver andra, för att få bekräftelse om att jag duger, desto mera jag spenderar tid med andra desto mer märker jag att, jag inte är så skum och konstig som jag själv tror att jag är.

Om jag är för isolerad börjar jag snabbt känna mig ensam, så ensam så att jag känner ångest för det.

Jag har ändå svårt för att släppa någon nära mig, det är lättare att hålla någon på avstånd. Jag har nämligen en tendens att “tycka om för mycket” och när man börjar tycka om någon för mycket, är risken stor att man mister hen, man märker helt enkelt att man inte varit lika viktig för hen som man trott att man varit.

Problemet med denna rädsla är den, att jag “gått miste” om många/några såna, som jag borde ha förstått att hålla fast vid.

Så, egentligen vet jag inte om min ensamhet sist och slutligen bara beror på mig själv och min rädsla? Om allt bara handlar om att, jag inte törs eller vågar.

Kanske har jag därför, omedvetet, “frossat” med barnmängden? Har man 5 barn, behöver man inte vara ensam. Man har så mycket liv runtomkring sig, så att man i stället njuter av tystnad och en stunds ensamhet.

Kluvna

Vet ni vad jag saknar mest just nu? Ja! Exakt! Det som är mest knepigt att ordna, nämligen gemensamm tid med gubben. Det är ju lite så att, en människa är aldrig nöjd, får man en sak så märker man att, man “gått miste” om en annan sak.

Egen tid har jag fått och jag tror absolut att, vi i fortsättningen kommer att ha det lättare om vi vill ha korta stunder för oss själva. Redan det att, man har ett ställe att gå till när egna väggar faller gör att vardagen blir en gnutta lättare. 

Men den där gemensamma tiden, den är ändå lite knepig, ni vet…5 barn vill man gärna inte truga på någon och fast jag vet att mina föräldrar klarar av det så vet jag också att, åldersskillnaden på barnen gör det inte lätt med rutiner för tillfället. För att få en dag att löpa med alla 5 måste man nästan ha lika hårda tag som i militären. Man måste hela tiden vara steget före och ha någonslags plan inför dagen, om man tappar tråden kan det vara svårt att reda ut den igen.

Vi har nu i några månader varit så kluvna med gubben. Vi har varit på olika håll och fast vi varit i samma utrymme har vi varit fast i våra egna sysslor.

Ofta delar vi på oss, så att en har dom större och en har dom mindre och när vi är hela familjen tillsammans hinner vi inte prata länge på tumis, fören någon kommer och avbryter.

Vi lever mitt i småbarnslivet nu, en tid som är väldigt intensiv, en tid då man många gånger tänker att, man vill ge upp! Men nej! Jag är fortfarande inte beredd att ge upp, jag litar på det att, det blir lättare, men jag är också beredd på att, det kräver ansträngning för att hålla glöden vid liv. 
 Så, tid tillsammans saknar jag, jag skulle vilja göra något tillsammans med gubben….jag vet bara inte vad?  

Idélådan är tom…

Full rulle med lite “häng”

Hujeda mig, vilken fart vi haft i några dagar! I stort sätt har vi alla saker på plats, sen finns det ju alltid dom där “strö lådorna”, som man inte vet vart dom hör. 

Största “problemet” vi har nu framför oss är, hur vi ska få barnens sovrum funktionelt. Alla barnen ska sova i samma rum och rummet är ett pytterum men, jag har googlat många olika alternativ av små sovrum och jag börjar närma mig något funktionellt. 

Sen så ska gården fixas. Det växer en hel del ogräs och man måste nästan trimma det för att sedan få det att bli en fin gräsmatta. Hela framsidan av huset putsade jag i går men, resten av gården är som en djungel.

Idag fick jag veta att jag har ett jobb som väntar mig fr.o.m nästa månad. Det är ett halvtidsjobb som kommer att vara just passligt med tanke på våra dagisavgifter och dessutom kommer skolbarnen inte behöva vara på eftis/morris.

Mellan allt fixas med saker och jobb har vi naturligtvis varit hos mina föräldrar mellan varven och för att vänja mig själv, så snabbt som möjligt att ta cykel i stället för bil så, har jag lånat mammas cykel och pendlat med den. 

Bäst att bli van med detta för, min bil ska till skroten nästa vecka! 

Så har vi naturligtvis försökt ta det lugnt emellanåt också.

Dörren stängs för sista gången

Jag bär sista sakerna till bilen, sista råskpåsen åker i den nästan fulla soptunnan, en sista blick på huset. Kollar ännu om jag lämnat alla nycklar på köksbänken, sen är det dags att låsa dörren och avsluta ett kapitel återigen. 

Dom 2 åren i Molpe har varit storm, rusk och hårda motvindar men, på samma gång så otroligt givande och härliga. Motvindarna har inte egentligen haft så mycket att göra med själva stället, det senaste året har det stormat till i parförhållandet men, också för mig personligen. För att inte blotta mig för mycket med vårt parförhållande, så kan jag ju bara konstatera att, i sin stora helhet skyller vi båda på gubbens förra jobb, arbetstiderna främst. Jag tror att, vi båda varit extremt trötta det senaste året och när man är trött så, vill man inte förstå den andra, man går runt med en självförsvarsmur hela tiden, man är snabb med att vända taggarna mot motparten.

Mellan stormarna, har solen tittat fram med en enorm kraftkälla. 

Att se, hur skolan löper för äldsta flickan och hur dom äldre barnen har kompisar som dom trivs med, att vara med om allra första bästisen  och att få känna att, man faktiskt hör hemma någonstans. Aldrig har jag känt mig utanför i Molpe, alla har tagit emot en som en ny bybo, fast man varit en “utbyss”.

Det kan ju vara att, det är tackvare barnen man sluppit snabbt in i det lilla sammhället. Men jag vågar påstå att, Moloeborna bara är trevliga och faktiskt vill ha mera bybor för, utan folk kan ju inte en liten by frodas.

På lördagen, då vi körde flyttlasset till vår hemstad var oron borta, oron om att flytten skulle vara ett stort misstag. Det finns några anledningar som väger mycket i “flytta eller inte flytta” -koppen. En anledning är min mormor som håller på att bli dålig, jag vill vara på plats om min mamma behöver en hjälpande hans. Andra anledningen är att jag skall ha möjlighet att vara närmare en församling. Tredje andledningen är den hjälp vi kan få av mina föräldrar och min svärmor och resten av nära bekanta. Fjärde andledningen är att, man själv kan vara till hands.

Tiden får visa hur allt blir, blir det så som vi tänkt oss? 

Min högsta önskan är, att barnen ska få en så trygg barndom som möjligt och DET tror jag att denna lilla stad kan erbjuda.