Att ge sig tid att överleva

Visste ni att, det är 20 dagar kvar till vintersolståndet. 20 dagar och sen blir dagarna ljusare igen för var dag, några minuter åt gången men, redan vid nyåret märker man skillnaden.

Många har väl börjat vänta på Julen redan, jag väntar på ljuset. Varje år har jag mer eller mindre en kamp om att, överleva denna mörka period, vissa år går det bättre, vissa sämre. De värsta åren har nog varit de som jag tillbringat hemma med barnen. Inte pga. barnen utan ensamheten.

Jag har tjatat rätt så ofta om ensamheten tidigare också. Kanske det låter som gnäll men, jag hoppas ju att någon kanske finner tröst i att få veta att, hen inte är ensam med att känna sig ensam. När man väl är ensam och känner sig nere, då ser man nästan bara “dom lyckliga”, dom som har massor med vänner och nära och kära.

Det är egentligen nu jag märker, hur rätt jag hade, jag var faktiskt ensam. Och nu, när jag kravlat mig upp från ensamheten märker jag, hur slut jag varit. Och nu, när jag märker hur min ork blir bättre så, är jag glad över att, jag gav mig själv möjligheten att ta det så lugnt som möjligt. Fast jag haft mina perioder då jag sneglat ner på mig själv, så har jag någonstans ändå vetat att, jag skall ge mig själv tid. Ända tills nu, har jag gjort till 100% det jag haft orken till, jag har låtit mig säcka ihop vid behov och jag har inte försökt vara en hyper energisk hemmamamma med 100 järn i elden helatiden. 

Jag får det att låta emellanåt, som jag inte skulle ha tyckt om att va hemma med barnen, men så är det inte. Jag har mycket bra med mig i bagaget, som vi upplevt med barnen då jag varit hemma. Jag har fått öva på mina svagheter och mitt tålamod, jag har jobbat mycket på mig själv. Det finns många fina sidor i att vara hemma med barnen men, jag vill kunna prata om dom tyngre sidorna också. Jag vill inte glömma hur tungt det var emellanåt för att, jag vill nångång kunna trösta en ung (eller äldre) mamma, säga att:”Det är tungt som sjutton nu! Men med tiden lättar det, du orkar mera och du ser det hårda jobbet du gjort. Du kommer att lita på det du gör och endast du vet, vad som är bäst för dina barn”. 

Man behöver inte vara hård mot sig själv, man kan låta sig vara lite nere emellanåt, bara man vet att man blickar uppåt. Nångång tar det tid att överleva, men när man överlevt…har man blivit en gnutta starkare igen. ❤

Advertisements

Bit för bit i egen takt

Jag vet inte i vilket skede jag har glömt bort mig själv. När glömde jag bort, vad jag tycker om och vad jag vill göra? Jag skyller inte på någon eller något, jag skyller inte ens på mig själv. Jag tror jag gav upp med mig själv långt före barnen. Jag vågade inte lita på mig själv, jag vågade inte gå min egen väg.Sen föddes ju barnen och då gick all min energi till att, fundera ut hurdan jag är som mamma, hurdant är vårt förhållande med gubben. Det har varit flyttar hit och dit och jag har varit vilsen. Jag kan ju inte påstå att, jag skulle ha hittat mig fullt ut ännu. Är det ens möjligt? Men, jag vet äntligen mina värderingar, vad är viktigt för mig och vad jag vill jobba på.

Ännu är jag inte så stark, så att andras åsikter inte skulle påverka. Jag är svag inför andras ord och jag måste jobba hårt för att hålla mig till mina egna värderingar. Jag är inte häftig, cool och jag strålar inte med någon speciell talang. Jag är bra på många saker men, allt är lite på hälften, medelmåttlig det är jag. Mitt medelvitsord från skolan var 7,8 och samma vitsord har jag i allt annat också, medelmåttlig alltså.

Tragiskt? Nej. Jag är helt enkelt nöjd med lite. Ibland skulle jag vilja ha stora planer för framtiden, men tillsist kommer jag ner på jorden tillbaka. Jag vill ha den “normala” vardagen, jag vill ha tid med barnen jag vill ösa min tid på dem. Egentid vill jag ha i passlig mängd, så jag får vardagen avkopplat för en stund. Mitt “projekt” är barnen, jag vill vara “där” för dem, i ur och skur. Jag vill inte distrahera mig själv med andra projekt.

Om jag sätter barnen före mig själv, kan jag hitta mig själv ändå? Jag tror det, för barnen växer och det betyder att jag hela tiden får mera tid åt mig själv. Här om dagen t.ex tog tag i pennan igen, jag ritade och konstaterade att, jag inte ritat på 10år!

IMG_20171123_193513_482

Jag är ingen picasso, jag är ingen konstnär, men det räcker bra för mig när jag får pyssla ifred och lufta mina tankar med att glömma vardagen en stund.20171123_201330
Idag hittade jag på en melodi på piano, barnen dansade och jag spelade. Tänkte skriva upp det i notform i morgon, fast jag vet att notskrivning är min svaga punkt i musik. Jag har alltid spelat på gehör mera än från noter, noterna har jag bara haft som stöd.

Min stora “wow-moment” var för en månad sedan det, när jag lärde mig sticka yllesockor. Vad jag gör med den talangen vet jag inte, men barnen är i alla fall nöjda när dom får sina egna sockor i sin favoritfärg.

Jag blir glad över småsaker, kanske någon tycker det är fjuttiga saker och det är dom ju. Det är inget man går runt och fjäskar om precis, men man kan känna sig stolt själv.

En ny sak för mig som jag provat på för någon vecka sedan är, stavgång. Jag har äntligen vågat se fånig ut i trafiken och gått med stavar. Jag är överhuvudtaget nöjd över att jag vågat motionerat offentligt, i dagsljuset, jag hatar att försöka “se sportig” ut, då formerna är mera som en valross än en gasell. Meen….för vem motionerar jag? Bara för mig själv, ingen annan. Må då någon få ett gott skratt då jag guppar framåt, åtminstone har dom fått träna sina magmuskler på min bekostnad, ett gott skratt förlänger ju ändå livet.

Jag har börjat njuta av att gå. Det är något helt nytt för mig, för jag har alltid hatat att gå, det har varit för tråkigt. Nu har det blivit som en liten hobby för mig och barnen. Som idag, vi gick med barnen till mina föräldrar. 4,5km blev det och det var så skönt igen.

 

20171125_142939

 

På våren vill jag prova en dagsresa med dom här. En dagsresa med matsäck och massor med tid. Att vandra är ju bara så lätt, det passar alla!

 

Alla har vi vår egen stig att vandra.

Go natt!

När man blickar tillbaka kan man klappa sig på axeln

Man säger ju att, man ska fråga efter hjälp när det behövs, att det är ingen som tackar en för att man klarat av något svårt själv. Jag håller med om att man ska fråga hjälp när det behövs. All hjälp gör livet lättare och det är ingen idé att göra livet svårt för sig, det är kämpigt så det räcker.

Det är sant. Ingen har gett mig beröm över att vi i 8 år har tacklat igenom allt själv. Ingen har gett mig ett pris, för att jag kämpat igenom en enorm trötthet och jobbat med min usla självkänsla. Men, det är inget jag förväntar mig heller, varför skulle jag vänta mig beröm, jag har ju trots allt levt livet. Men vad jag kan göra är att, klappa mig själv på axeln och krama om mig själv och säga, “du gjorde det!”.

Screenshot_2017-09-14-16-02-17

Jag överlevde ensamheten som famnade mig när vi bodde i Vanda. Ensamheten som fängslade mig så hårt, så jag till sist inte vågade ta kontakt med nya människor.

Jag tog upp mig och, efter flytten till Vasa försökte och lyckades jag att träffa nya bekantskaper. Jag tog upp mig från ensamheten och kämpade upp mig från social ångest (kan man säga så?).

Jag överlevde även tvilling graviditeten, som jag egentligen var livrädd för! Jag kämpade igenom graviditetens sista veckor och gav inte upp, fast det var psykiskt tungt.

img_20170701_232734_243.jpg

Flytten till Molpe fixade vi tillsammans, vardagen där fixade vi själva. Våra hjälpande händer var 80km ifrån oss. Till sist fick vi medge, det är ingen idé att bo långt borta från sitt sociala nätverk.

“Är det så här det e, att ha hjälpen till hands?”, det har jag tänkt många gånger. Vilken känsla! Då man inser att, man faktiskt har möjligheten att fråga hjälp!

Det är nu jag inser, hur ensamma vi varit. Hur ensam jag var, då gubben jobba och jag var hemma med barnen. Hur ensam vi varit i vardagen, 8år. Ensam igenom alla barnens beibitid, tvillingarnas 3 första år. Vi har upplevt psykisk trötthet pga. att vi inte haft möjlighet att vila ut.

Jag har svårt fortfarande att fråga hjälp. Jag är så van att klara mig själv. Ändå frågar jag, jag håller på att lära mig, tacksamheten lär mig. Jag märker nu, hur oerhört viktig hjälpen är, hur mycket mer man orkat med en gnutta hjälp.

DSCF6145

Fast jag vet att, det inte är en merit att klara sig utan hjälp så, kan jag inget annat än att, klappa mig på axeln och faktiskt vara en gnutta stolt över att, vi har klarat oss så pass länge utan hjälp. Att vi klarat oss så här långt tillsammans. Vi har klarat oss den mest bindande tiden i småbarnslivet. Nu kan vi pusta ut en liten gnutta och äntligen kan vi göra saker utan massor med planering.

Istället för att se tillbaka på tiden med bittra ögon, ser kag det som en otrolig resa, som har stärkt oss. Och denna resans läror kommer att hjälpa oss i framtiden också.

Stå emot mörkret

Vi har haft ett skönt veckoslut. Det har varit höstmarknad i Kristinestad så, vi har varit i marknadsvimlet men, sen var vi också på skogsutflykt.

Det känns så underbart nu, när Twinsen orkar göra allt vad vi andra orkar, de behöver inte vila på dagen längre, inte varje dag åtminstone. Det är ingen som behöver stanna hemma med Twinsen utan, nu kan alla komma med.

Hörni, det är mörkt där ute nu, när jag stiger upp. Det är nu det blir svårt för mig på morgonen och jag kan säga att, jag inte saknar mörkret. 

Den här gången ska jag kämpa emot tröttheten, som mörkret för med sig. Jag undrar om man faktiskt kan bestämma sig, för att inte gå i “vinterdvala”? Jag vill bara inte.

God morgon på er i varje fall! Och låt inte mörkret suga ur er energi. Vi är varje dag en dag närmare våren och sommaren  😊

Picknicken som blev en vandring

Jag är fortfarande lite paff efter den här dagen. Åter igen har jag fått konstatera att, våra barn kan och orkar så mycket mer än vad vi föreställer oss! Jag vet att, barn orkar massor, de orkar mer än vi vuxna, tänk bara hur dom hoppar och studsar genom en hel dag och sen har dom ingen ro att gå sova på kvällarna. Vi har alltid undrat, hur länge det skulle ta att, barnen skulle somna, om dom fick vaka så länge som dom orkar? Jag tror dom skulle orka en hel natt, man själv skulle vädja efter sängen strax efter midnatt.

Meningen var alltså, att vi skulle gå till fågeltornet för att sedan ta pickninc någonstans i närheten. Barnen blev dock lite besvikna för, dom såg inte över fågeltornets väggar!

Efter lite om och men så, beslöt vi oss att vandra vidare på naturstigen som har starten vid fågeltornet. Vi bestämde ingenting hur långt vi skulle gå, bara så pass att vi hittat ett ställe att äta vår massäck på.

 

När vi kom fram till första “här är du skylten”, var jag beredd på att gräva fram maten och vandra sedan tillbaka hem men, barnen var inte nöjda med den idén, dom ville inte äta maten på ett så “tråkigt” ställe och inte var dom färdiga att gå hemmåt heller.

Så, vi fortsatte vår vandring efter att jag stått och funderat en god stund.

Vi vandrade och vandrade och beundrade den fina skogen som var som en sagoskog. Visserligen har jag gått där från skolan men, efter 23år så minns man nog ingenting hur någon plats sett ut. Jag såg massor med ställen att fotografera men, när man är ensam med 5 barn i skogen var av dom yngsta är 3år, så får man ta bilderna “i farten”.

Jag vet inte riktigt hur länge vi gick men, så pass länge att jag börjat fundera om vi hinner ut från skogen före skymmning, men till sist kom vi till rastplatsen. Alla var nöjda med att få sitta och vila fötterna och alla hade god apptit, jag hann nog tänka hur barnen skulle orka ända hem ännu, speciellt pojkarna.

Men, efter att vi vilat en stund och pustat ut, var vi på väg igen. Farten hade nog saktat i och Twinsen höll ganska mycket i hand, deras takt skulle annors ha varit snigelfart.

Allihopa hade humöret på toppen och fast jag fick peppa dom ganska mycket så gnällde ingen. Sen hjälper det ju alltid med sång, att sjunga tillsammans slipper man långt på!

Jag vet inte, hur många gånger jag sa åt barnen, hur stolt jag är över dom. Och jag vet inte hur många gånger jag upprepade orden, “jag skulle aldrig ha trott att, ni orkar gå så här långt!”.

Jag var paff då och jag är paff ännu. Efter en skol-/förskola-/dagisdag, orkade alla barnen gå lite på 8km, var av 6,2km var skog och åker! Och så stolt jag är! Alla var på så bra humör. Dom större hjälptes åt med dom mindre, Storasyster höll ena Twinsen i handen då det behövdes och båda flickorna ser efter StoraLillebror, så behöver han inte hänga med med “dom små”. Ingen bråkade. Och sen är jag nog en gnutta stolt över mig själv också…att jag kan vara så bekväm med att göra saker med dessa knoddarna, ensam med alla 5. Det här ger bara mera idér till, vad jag kan göra med dom i framtiden!

Och jo, nog var dom trötta när vi kom hem. Vi hade ingen kvällsrush och alla gick gladeligen i sängen efter att vi pustat ut en stund framför tv.

Jag känner på mig att, vi kommer att göra nåt liknande igen inom kort. När man varit passiv i 5 år, så tackar jag JA till en aktivare period i livet. Det blir ju helt enkelt bara lättare och lättare att göra saker med dessa underbara typerna.  ❤
Ps. Påståendet, att en 3-åring inte orkar gå själv, tror jag inte alls på mera.

Några rader flumm

Allt för lännge har jag suttit med näsan fast i dataskärmen! Ett nytt sidhuvud fick jag ju fixat i alla fall men, när klockan slår midnatt skulle det vara allra klokast att kasta huvudet på dynan. Men vad gör jag? Jo, stirrar ännu mer i skärmen och hoppas att, jag skulle få skrivet några rader i min blogg. *Suck*

Det var skolans föräldramöte i kväll, det känns rätt häftigt att tänka att, min mamma var 30 år, då jag började skolan och nu har jag en dotter på 2:an och jag är nu 30. Som liten tyckte man ju att, mamma var gammal på den tiden…nu märker man att, man faktiskt är i den yngre ändan ändå.

Man går igenom sin egen skoltid igen genom sitt eget barn, både i gott och ont. Vissa saker blir som en “aha!” -upplevelse men, vissa får ångesten att krypa fram. Vilken lättnad att, jag haft det ganska så lätt i de lägsta klasserna, så ännu behöver jag inte gå igenom dom största ångestklumparna, dom får jag brottas med i ett senare skede.

Just nu känns allt bra, på tanke på skolan. Nästa år börjar Lillasyster också i skolan så, då har 2/5 nått en etapp i livet. Sen är det bara pojkarna kvar, fast dom når ju målet ganska snabbt dom också. Jag har på känn att tiden kommer att rusa iväg nu i en väldig fart. Vardagen blir “för lätt” med barn som inte behöver passas upp hela tiden. Kanske man äntligen kan börja tänka på sig själv lite också? Åtminstone vågar man tänka tanken nu, att faktiskt sätta mer tid på sånt man själv har nära hjärtat.

Men, nu ska jag definitivt sluta tänka och dra täcket över mig och tanka energi tills i morgon!

Tacksamhet, lycka och en nypa saknad

Jag fick lov att ta en titt på förra inlägget och räkna, hur länge sedan jag skrivit senast OCH vad har jag skrivit om!? Dagarn och veckorna bara flyger iväg och kalendern fylls på snabbt med egna ärenden och föräldramöten o.dyl. Det finns massor att göra men, ändå hinner man ingenting, konstigt?!

Hittills löper väl allt framåt som det ska. Varje vecka kommer med sina utmaningar och tacka vet jag mamma! Hon har varit väldigt mycket engagerad i vår vardag nu, så vi fått allt fixat med skjutsar, möten och jobb. Jag skulle inte ha någon som helst möjlighet att göra kvällsjobb som inhåppare, om inte mamma skulle ställa upp!

Lyckan är, att ha föräldrar som vill spendera tid med sina barnbarn och allt det här tänkte vi missa totalt! Med att vägra flytta tillbaka till hemstaden…andledningarna till att vi inte har velat flytta tidigare hit orkar jag inte ens gå in på men, jag är väldigt glad över att vi gav detta en chans.

Jag tänker inte påstå att, vi skulle blivit så mycket lyckligare här. Samma vardag rullar på här, räkningarna hittar också hit, tiden räcker inte till här heller….ni förstår, vardagen är vardagen, den ändrar bara form. Många saker har ju ändå blivit lättare, man är inte så ensam med vardags”problemen”, här känner man människor på ett annat sätt, man har minnen och en del av sig här.

Minnen ja! Man lever långt på minnen som är bra. Tyvärr är det ju så att, våra barn inte har så många minnen härifrån, ännu. Nu tänker jag speciellt på vår äldsta dotter, precis som jag tänkte det, så har hon svårast att “hitta sin plats”. Hon har kompisar i skolan och hon hänger med i skolan men, hon har ännu inte blivit bekväm med flytten.

Hon saknar allt som vi flyttade ifrån och det tar ont att se, hur hon faktiskt saknar Molpe. Hon hade allt där, enligt henne själv, hon ser ju allt från ett barns ögon. Alla andra har anpassat sig bra, men de hade inte ännu skapat “sina egna rutiner”.

Tid, jag hoppas och jag tror att, allt ordnar sig med tiden. Blunda kan man inte för de svårare känslorna men man kan se framåt och inte ge upp. 

Med lite tid, förståelse och tålamod ska vi nog ta oss framåt på!