Framförallt, en människa…

Jag har ledigt i dag och barnen skulle ha varit normalt hemma från dagis, men dom har maskerad och då får dom lediga barnen också vara med. Så nu har jag 1,5 timme barnfri tid. Jag skulle ha massor att göra men, jag tänker inte göra något vettigt alls. Jag ska använda den här tiden så oproduktivt som möjligt. Tänkte ju vara smart och vika in till butiken men, jag vill absolut inte vara så effektiv.

Vardagen börjar lätta så småningom, bara det att jag kan hänga upp kläder och barnen sysselsätter sig själv med något (vettigt) under tiden, det är sånt som har börjat funka först nu. Fortfarande måste jag kolla att “läget är lugnt” före jag lämnar barnen en kort stund ensam men, för ett år sedan var det nästan en omöjlighet, bra så man vågade gå på toaletten utan att det hände nåt.

Det är befriande att märka att, orken blir bättre och bättre, men på samma gång är det så skrämmande att märka hur trött man varit, inte fysiskt trött utan psykiskt. Tack vare min egen dummhet har jag aldrig vågat fråga om hjälp, jag har bara “överlevt” och försökt kämpa i motvinden. Jag är inte alls så säker om dom närmaste har märkt hur slut jag varit!? Det har alltid varit svårt för mig att säga, att jag faktiskt inte hanterar något. Att medge att, man behöver hjälp det är en så stor tröskel, för på samma gång man skulle vilja ropa högt, så att alla hör, så på samma gång vill man inte visa att man har tappat greppet. När jag var hemma med barnen var det enda uppgiften jag hade, att gå säga att man inte klarar av sin enda uppgift, ja, det är en hög tröskel att tugga på.

Jag har lärt mig under årens lopp att, låta saker och ting vara, städa brukar jag göra då jag vill och otroligt nog, när jag inte har det som ett måste, så gör jag det mera automatiskt och då känns det inte så tungt. Att gå runt och kräva av sig själv hela tiden är väldigt tungt, för “att göra” -saker finns det alltid, “måsten” tar aldrig slut. Så jag försöker prioritera det viktigaste först och allt annat fixar jag vartefter jag orkar.

Nångång funderar jag, “skulle jag göra allt om från början?” om det fanns möjlighet till det. Säkert skulle jag, för då hade jag inte den kunskap som jag har nu, nog funderar jag ibland hur klokt det varit att, få 5 barn inom 5 år, men inte skulle man kunna välja bort någon heller! Vad jag hoppas på är, att jag inte glömmer bort hur det varit, vilka motgångar man haft och hur skör jag varit emellanåt. Jag vill inte minnas det för att jag vill älta i det gammla utan, jag vill minnas för att nångång kanske kunna hjälpa någon annan i samma situation. Jag vill inte glömma, jag vill inte bli “den”, som lyfter på axlarna och säger åt en ung mamma: “sånt e livet, lev med det, som man bäddar får man ligga, det är bara att överleva”. En av dom viktigaste sakerna som en människa kan få är, förståelse. Att känna att, man inte är ensam med sina tankar, att man känner att det inte är fel, att känna på ett speciellt sätt. Hur skönt har inte det varit att, få höra av en annan, hur förfärligt jobbigt det kan vara med barn! Hur tungt det kan bli, när man är förälder, ha ansvar över någon.

Det är ingen hemlighet att, jag nångång tänkt att det skulle vara lättare att, bara sticka iväg, lämna allt och alla, börja om från början. Det är ingen hemlighet, att jag nångång har hatat att vara mamma. Det är ingen hemlighet att jag har känt avsky mot allt som heter föräldraskap. Känslor har kommit upp, som jag inte varit beredd på, om jag då skulle ha vetat att, alla känslor är tillåtna, bara man bearbetar dem och att dom inte lämnar på. Om jag skulle ha varit klok nog att förstå att, jag har älskat barnen och gubben igenom allt, oberoende känslor som kommit fram emellanåt. Jag skulle ha varit så mycket snällare mot mig själv, om jag skulle ha förstått att, det inte är något fel på mig.

Nu vet jag. Jag vet att, känslor kommer och går. Jag vet hur jag skall bearbeta dem. Jag vet att jag skall låta dammet lägga sig och sen först känna efter, hur jag påriktigt tänker om saker och ting. Jag vågar nu säga åt barnen (på barnens nivå) hur jag känner mig. Jag vågar säga åt barnen, att jag inte hanterar allt. Jag vågar säga att, jag inte är perfekt och jag har berättat vilka saker jag vill bli bättre på.

Jag är mamma och fru och barn till mina föräldrar. Jag är syster, arbetstagare, vän, kompis, granne, anhörig…..listan är lång. MEN, framförallt är jag “bara” en människa. 

 

Advertisements

2 thoughts on “Framförallt, en människa…”

  1. Jätte bra skrivet! Precis så där är det, när jag läste det minns jag precis hur trött jag var när pojkarna var små… ( och då hade jag bara två!) Suger nästan musten ur mig bara jag tänker på den tiden nu…förstår inte hur man orkade alla gånger men det är väl så när man är ” MITT I” så bara går det hur trött man än är…

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s