Nångång tar rädslan över

Det här kan bli ett flummigt inlägg, det här är något jag gått och funderat på i några dagar men, jag har inte kommit fram till något klokt svar.

Jag drar mig ganska lätt undan från människor, men ändå är jag väldigt social. Jag behöver människor omkring mig, men jag behöver också tystnaden och ensamheten.

Jag behöver andra, för att få bekräftelse om att jag duger, desto mera jag spenderar tid med andra desto mer märker jag att, jag inte är så skum och konstig som jag själv tror att jag är.

Om jag är för isolerad börjar jag snabbt känna mig ensam, så ensam så att jag känner ångest för det.

Jag har ändå svårt för att släppa någon nära mig, det är lättare att hålla någon på avstånd. Jag har nämligen en tendens att “tycka om för mycket” och när man börjar tycka om någon för mycket, är risken stor att man mister hen, man märker helt enkelt att man inte varit lika viktig för hen som man trott att man varit.

Problemet med denna rädsla är den, att jag “gått miste” om många/några såna, som jag borde ha förstått att hålla fast vid.

Så, egentligen vet jag inte om min ensamhet sist och slutligen bara beror på mig själv och min rädsla? Om allt bara handlar om att, jag inte törs eller vågar.

Kanske har jag därför, omedvetet, “frossat” med barnmängden? Har man 5 barn, behöver man inte vara ensam. Man har så mycket liv runtomkring sig, så att man i stället njuter av tystnad och en stunds ensamhet.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s