Orkar du faktiskt….?

Jag försöker låta bli att säga för mycket åt barnen, “akta!”, “kom ner så du inte faller”, “nej, det blir för tungt för dig”……ni vet, jag försöker låta barnen prova på och testa sina egna gränser och styrka. Med att ha 5 barn har jag fått lära mig att, barner vet ganska bra själv sina svagheter och styrkor, vårt mellersta barn t.ex är höjdrädd och han är försiktigaste av alla, sen är resten av 4 olika, någon testar och prövar själv och någon måste man uppmuntra en gnutta. Det är ju inte alltid man lyckas med att, inte ifrågasätta, nu som då slinker orden ur en och ofta ser man att, barnen reagerar på orden med en viss osäkerhet. Det hände mig i går, fast då blev ungen ännu mera peffad  😀

Det är 4km till oss från mina föräldrar och jag bestämde mig att jag börjar cykla den sträckan alltid om möjligt. Föregående natt övernattade vi hos mina föräldrar och på morgonen for jag cyklandes hem med alla 3 pojkar. Uppsättningen, twinsen i cykelkärran och 4-åringen i cykelstolen.

När vi skulle cykla tillbaka till mina föräldrar frågade jag, om storelillebror vill cykla själv, svaret var ja. Jag skruvade bort stödhjulen på cykeln vi hade hemma, för han lärde sig cykla utan för ngr. veckor sedan. Han orkade bra hela vägen och han var nöjd och jag var nöjd, kan ju bara konstatera som i förra inlägget, allt blir bara lättare. Nu har jag bara 2st att dra efter mig.

Det gick några timmar och jag skulle cykla upp till stan igen, denna gång kom storasyster med och twinsen fick “hedersplatsen” i cykelkärran och lillestorebror ville cykla själv….här blev jag lite osäker på, om han verkligen skulle orka, vi skulle dessutom till butiken så det skulle bli sammanlagt 5km. 

Här kom första “orkar du?” frågan.

Jo! Han orkade, riktigt bra dessutom. “9km, det var ju inte så dåligt!”, tänkte jag. Jag hann också tänka vilken tur det va att vi skulle sova hemma, för “nu måste ju pojken vara trött!?”. Eller??

Storasyster frågade på kvällen, om hon ändå skulle hinna simma ännu, om vi cyklade tillbaka till mommo och mofa. Klart man alltid hinner med en simmtur! Man måste ju ta ut all semester, före skolan börjar.

Så, vi cyklade tillbaka och storalillebror ville cykla själv, fast jag försökte lirka honom i cykelstolen.

13km sammanlagt cyklade storalillebror själv och jag som inte ens trodde han skulle orka 4km!  😂

Sista biten sa han, “mamma, ja cyklar fast jag e tlött, mina ben e så tlött så ja nästan somnar”.

Så, nu lovar jag åt mig själv än en gång, jag ska inte underskatta barnens ork och styrka.

Det blir bara lättare och lättare…

8 år har vi levt mitt i småbarnslivet och nu, när vi håller på att komma ut ur den mest bindande tiden, märker jag att behovet av att fly är stort.

Med att fly menar jag korta stunder, då jag får vara ensam, helt ostört, att fly menar inte att överge, inte i det här sammanhanget.

Hur jag ser på “den mest intensiva tiden” är i princip det att, barn under 3 år kräver uppsyn till 100%. Dina lugna stunder är, när barnen sover och när dom sover är du så trött, så du sover själv. Många saker ändras då barnen fyller 3år. Då har man redan glömt för länge sedan hur babyspyor luktar, vakandet upphör (för de flesta), barnen kan äta själv, blöjorna kanske är ett minne blått. Man kan börja resonera med en 3-åring, man kan faktiskt diskutera i en passlig mängd och, man behöver inte springa efter en hack i häl.

I 8 år har jag levt varje dag för barnen. Jag har faktiskt, handen på hjärtat, satt mig själv på andra plats. Ångrar jag det? Nej.

Jag har försökt “tänka på mig själv”, jag har försökt vara “självisk” men, jag har inte klarat av det. Har det satt spår på mig? Ja.

Jag får anstränga mig för tillfället i sociala situationer, för att vara mig själv. Jag får antränga mig för att “fixa upp mig”. Jag har lagt på mig kilon som jag inte uppskattar på mig själv och jag får kämpa med att inte trycka ner mig själv. Är jag bitter? Nej.

Och det är det som jag är mest stolt över just nu, att jag inte har förbittrat mig på dom 8 åren jag varit inne i en fullständig “mammabubbla”.

Vad menar jag med att smita? Ska jag smita nu för jämnan? Ska jag “börja leva livet”? Nej.

Livet har jag levt fullt ut hittils också, jag har bara tagit det i slowmotion. Och jo! Visst har det varit otroligt tungt emellanåt! Nu är det dags att öka tempot, till en sån nivå att, det inte ska vara så svårt att ta sig ut ur huset. 

Nu börjar det stadiet i livet, då alla ska börja hitta sin egen grej. Barnen ökar kompisskaran sakta men säkert, vi vuxna kan börja ha ett mer socialt liv. Barnen börjar vara lättare att ta med. Och allt farande känns inte så svårt.

Det blir bara lättare och lättare, det krävs bara tålamod. Man måste emellanåt spola tillbaka och se, hur långt vi kommit, fast det nångång känns som om man skulle stampa på samma ställe. 

Det var inte så lätt det här familjelivet som jag nångång trodde men, det är värt alla upp- och nerförsbackar som det för med sig.

Kluvna

Vet ni vad jag saknar mest just nu? Ja! Exakt! Det som är mest knepigt att ordna, nämligen gemensamm tid med gubben. Det är ju lite så att, en människa är aldrig nöjd, får man en sak så märker man att, man “gått miste” om en annan sak.

Egen tid har jag fått och jag tror absolut att, vi i fortsättningen kommer att ha det lättare om vi vill ha korta stunder för oss själva. Redan det att, man har ett ställe att gå till när egna väggar faller gör att vardagen blir en gnutta lättare. 

Men den där gemensamma tiden, den är ändå lite knepig, ni vet…5 barn vill man gärna inte truga på någon och fast jag vet att mina föräldrar klarar av det så vet jag också att, åldersskillnaden på barnen gör det inte lätt med rutiner för tillfället. För att få en dag att löpa med alla 5 måste man nästan ha lika hårda tag som i militären. Man måste hela tiden vara steget före och ha någonslags plan inför dagen, om man tappar tråden kan det vara svårt att reda ut den igen.

Vi har nu i några månader varit så kluvna med gubben. Vi har varit på olika håll och fast vi varit i samma utrymme har vi varit fast i våra egna sysslor.

Ofta delar vi på oss, så att en har dom större och en har dom mindre och när vi är hela familjen tillsammans hinner vi inte prata länge på tumis, fören någon kommer och avbryter.

Vi lever mitt i småbarnslivet nu, en tid som är väldigt intensiv, en tid då man många gånger tänker att, man vill ge upp! Men nej! Jag är fortfarande inte beredd att ge upp, jag litar på det att, det blir lättare, men jag är också beredd på att, det kräver ansträngning för att hålla glöden vid liv. 
 Så, tid tillsammans saknar jag, jag skulle vilja göra något tillsammans med gubben….jag vet bara inte vad?  

Idélådan är tom…