Picknicken som blev en vandring

Jag är fortfarande lite paff efter den här dagen. Åter igen har jag fått konstatera att, våra barn kan och orkar så mycket mer än vad vi föreställer oss! Jag vet att, barn orkar massor, de orkar mer än vi vuxna, tänk bara hur dom hoppar och studsar genom en hel dag och sen har dom ingen ro att gå sova på kvällarna. Vi har alltid undrat, hur länge det skulle ta att, barnen skulle somna, om dom fick vaka så länge som dom orkar? Jag tror dom skulle orka en hel natt, man själv skulle vädja efter sängen strax efter midnatt.

Meningen var alltså, att vi skulle gå till fågeltornet för att sedan ta pickninc någonstans i närheten. Barnen blev dock lite besvikna för, dom såg inte över fågeltornets väggar!

Efter lite om och men så, beslöt vi oss att vandra vidare på naturstigen som har starten vid fågeltornet. Vi bestämde ingenting hur långt vi skulle gå, bara så pass att vi hittat ett ställe att äta vår massäck på.

 

När vi kom fram till första “här är du skylten”, var jag beredd på att gräva fram maten och vandra sedan tillbaka hem men, barnen var inte nöjda med den idén, dom ville inte äta maten på ett så “tråkigt” ställe och inte var dom färdiga att gå hemmåt heller.

Så, vi fortsatte vår vandring efter att jag stått och funderat en god stund.

Vi vandrade och vandrade och beundrade den fina skogen som var som en sagoskog. Visserligen har jag gått där från skolan men, efter 23år så minns man nog ingenting hur någon plats sett ut. Jag såg massor med ställen att fotografera men, när man är ensam med 5 barn i skogen var av dom yngsta är 3år, så får man ta bilderna “i farten”.

Jag vet inte riktigt hur länge vi gick men, så pass länge att jag börjat fundera om vi hinner ut från skogen före skymmning, men till sist kom vi till rastplatsen. Alla var nöjda med att få sitta och vila fötterna och alla hade god apptit, jag hann nog tänka hur barnen skulle orka ända hem ännu, speciellt pojkarna.

Men, efter att vi vilat en stund och pustat ut, var vi på väg igen. Farten hade nog saktat i och Twinsen höll ganska mycket i hand, deras takt skulle annors ha varit snigelfart.

Allihopa hade humöret på toppen och fast jag fick peppa dom ganska mycket så gnällde ingen. Sen hjälper det ju alltid med sång, att sjunga tillsammans slipper man långt på!

Jag vet inte, hur många gånger jag sa åt barnen, hur stolt jag är över dom. Och jag vet inte hur många gånger jag upprepade orden, “jag skulle aldrig ha trott att, ni orkar gå så här långt!”.

Jag var paff då och jag är paff ännu. Efter en skol-/förskola-/dagisdag, orkade alla barnen gå lite på 8km, var av 6,2km var skog och åker! Och så stolt jag är! Alla var på så bra humör. Dom större hjälptes åt med dom mindre, Storasyster höll ena Twinsen i handen då det behövdes och båda flickorna ser efter StoraLillebror, så behöver han inte hänga med med “dom små”. Ingen bråkade. Och sen är jag nog en gnutta stolt över mig själv också…att jag kan vara så bekväm med att göra saker med dessa knoddarna, ensam med alla 5. Det här ger bara mera idér till, vad jag kan göra med dom i framtiden!

Och jo, nog var dom trötta när vi kom hem. Vi hade ingen kvällsrush och alla gick gladeligen i sängen efter att vi pustat ut en stund framför tv.

Jag känner på mig att, vi kommer att göra nåt liknande igen inom kort. När man varit passiv i 5 år, så tackar jag JA till en aktivare period i livet. Det blir ju helt enkelt bara lättare och lättare att göra saker med dessa underbara typerna.  ❤
Ps. Påståendet, att en 3-åring inte orkar gå själv, tror jag inte alls på mera.

Advertisements

Orkar du faktiskt….?

Jag försöker låta bli att säga för mycket åt barnen, “akta!”, “kom ner så du inte faller”, “nej, det blir för tungt för dig”……ni vet, jag försöker låta barnen prova på och testa sina egna gränser och styrka. Med att ha 5 barn har jag fått lära mig att, barner vet ganska bra själv sina svagheter och styrkor, vårt mellersta barn t.ex är höjdrädd och han är försiktigaste av alla, sen är resten av 4 olika, någon testar och prövar själv och någon måste man uppmuntra en gnutta. Det är ju inte alltid man lyckas med att, inte ifrågasätta, nu som då slinker orden ur en och ofta ser man att, barnen reagerar på orden med en viss osäkerhet. Det hände mig i går, fast då blev ungen ännu mera peffad  😀

Det är 4km till oss från mina föräldrar och jag bestämde mig att jag börjar cykla den sträckan alltid om möjligt. Föregående natt övernattade vi hos mina föräldrar och på morgonen for jag cyklandes hem med alla 3 pojkar. Uppsättningen, twinsen i cykelkärran och 4-åringen i cykelstolen.

När vi skulle cykla tillbaka till mina föräldrar frågade jag, om storelillebror vill cykla själv, svaret var ja. Jag skruvade bort stödhjulen på cykeln vi hade hemma, för han lärde sig cykla utan för ngr. veckor sedan. Han orkade bra hela vägen och han var nöjd och jag var nöjd, kan ju bara konstatera som i förra inlägget, allt blir bara lättare. Nu har jag bara 2st att dra efter mig.

Det gick några timmar och jag skulle cykla upp till stan igen, denna gång kom storasyster med och twinsen fick “hedersplatsen” i cykelkärran och lillestorebror ville cykla själv….här blev jag lite osäker på, om han verkligen skulle orka, vi skulle dessutom till butiken så det skulle bli sammanlagt 5km. 

Här kom första “orkar du?” frågan.

Jo! Han orkade, riktigt bra dessutom. “9km, det var ju inte så dåligt!”, tänkte jag. Jag hann också tänka vilken tur det va att vi skulle sova hemma, för “nu måste ju pojken vara trött!?”. Eller??

Storasyster frågade på kvällen, om hon ändå skulle hinna simma ännu, om vi cyklade tillbaka till mommo och mofa. Klart man alltid hinner med en simmtur! Man måste ju ta ut all semester, före skolan börjar.

Så, vi cyklade tillbaka och storalillebror ville cykla själv, fast jag försökte lirka honom i cykelstolen.

13km sammanlagt cyklade storalillebror själv och jag som inte ens trodde han skulle orka 4km!  😂

Sista biten sa han, “mamma, ja cyklar fast jag e tlött, mina ben e så tlött så ja nästan somnar”.

Så, nu lovar jag åt mig själv än en gång, jag ska inte underskatta barnens ork och styrka.