Att ge sig tid att överleva

Visste ni att, det är 20 dagar kvar till vintersolståndet. 20 dagar och sen blir dagarna ljusare igen för var dag, några minuter åt gången men, redan vid nyåret märker man skillnaden.

Många har väl börjat vänta på Julen redan, jag väntar på ljuset. Varje år har jag mer eller mindre en kamp om att, överleva denna mörka period, vissa år går det bättre, vissa sämre. De värsta åren har nog varit de som jag tillbringat hemma med barnen. Inte pga. barnen utan ensamheten.

Jag har tjatat rätt så ofta om ensamheten tidigare också. Kanske det låter som gnäll men, jag hoppas ju att någon kanske finner tröst i att få veta att, hen inte är ensam med att känna sig ensam. När man väl är ensam och känner sig nere, då ser man nästan bara “dom lyckliga”, dom som har massor med vänner och nära och kära.

Det är egentligen nu jag märker, hur rätt jag hade, jag var faktiskt ensam. Och nu, när jag kravlat mig upp från ensamheten märker jag, hur slut jag varit. Och nu, när jag märker hur min ork blir bättre så, är jag glad över att, jag gav mig själv möjligheten att ta det så lugnt som möjligt. Fast jag haft mina perioder då jag sneglat ner på mig själv, så har jag någonstans ändå vetat att, jag skall ge mig själv tid. Ända tills nu, har jag gjort till 100% det jag haft orken till, jag har låtit mig säcka ihop vid behov och jag har inte försökt vara en hyper energisk hemmamamma med 100 järn i elden helatiden. 

Jag får det att låta emellanåt, som jag inte skulle ha tyckt om att va hemma med barnen, men så är det inte. Jag har mycket bra med mig i bagaget, som vi upplevt med barnen då jag varit hemma. Jag har fått öva på mina svagheter och mitt tålamod, jag har jobbat mycket på mig själv. Det finns många fina sidor i att vara hemma med barnen men, jag vill kunna prata om dom tyngre sidorna också. Jag vill inte glömma hur tungt det var emellanåt för att, jag vill nångång kunna trösta en ung (eller äldre) mamma, säga att:”Det är tungt som sjutton nu! Men med tiden lättar det, du orkar mera och du ser det hårda jobbet du gjort. Du kommer att lita på det du gör och endast du vet, vad som är bäst för dina barn”. 

Man behöver inte vara hård mot sig själv, man kan låta sig vara lite nere emellanåt, bara man vet att man blickar uppåt. Nångång tar det tid att överleva, men när man överlevt…har man blivit en gnutta starkare igen. ❤

Advertisements

Bit för bit i egen takt

Jag vet inte i vilket skede jag har glömt bort mig själv. När glömde jag bort, vad jag tycker om och vad jag vill göra? Jag skyller inte på någon eller något, jag skyller inte ens på mig själv. Jag tror jag gav upp med mig själv långt före barnen. Jag vågade inte lita på mig själv, jag vågade inte gå min egen väg.Sen föddes ju barnen och då gick all min energi till att, fundera ut hurdan jag är som mamma, hurdant är vårt förhållande med gubben. Det har varit flyttar hit och dit och jag har varit vilsen. Jag kan ju inte påstå att, jag skulle ha hittat mig fullt ut ännu. Är det ens möjligt? Men, jag vet äntligen mina värderingar, vad är viktigt för mig och vad jag vill jobba på.

Ännu är jag inte så stark, så att andras åsikter inte skulle påverka. Jag är svag inför andras ord och jag måste jobba hårt för att hålla mig till mina egna värderingar. Jag är inte häftig, cool och jag strålar inte med någon speciell talang. Jag är bra på många saker men, allt är lite på hälften, medelmåttlig det är jag. Mitt medelvitsord från skolan var 7,8 och samma vitsord har jag i allt annat också, medelmåttlig alltså.

Tragiskt? Nej. Jag är helt enkelt nöjd med lite. Ibland skulle jag vilja ha stora planer för framtiden, men tillsist kommer jag ner på jorden tillbaka. Jag vill ha den “normala” vardagen, jag vill ha tid med barnen jag vill ösa min tid på dem. Egentid vill jag ha i passlig mängd, så jag får vardagen avkopplat för en stund. Mitt “projekt” är barnen, jag vill vara “där” för dem, i ur och skur. Jag vill inte distrahera mig själv med andra projekt.

Om jag sätter barnen före mig själv, kan jag hitta mig själv ändå? Jag tror det, för barnen växer och det betyder att jag hela tiden får mera tid åt mig själv. Här om dagen t.ex tog tag i pennan igen, jag ritade och konstaterade att, jag inte ritat på 10år!

IMG_20171123_193513_482

Jag är ingen picasso, jag är ingen konstnär, men det räcker bra för mig när jag får pyssla ifred och lufta mina tankar med att glömma vardagen en stund.20171123_201330
Idag hittade jag på en melodi på piano, barnen dansade och jag spelade. Tänkte skriva upp det i notform i morgon, fast jag vet att notskrivning är min svaga punkt i musik. Jag har alltid spelat på gehör mera än från noter, noterna har jag bara haft som stöd.

Min stora “wow-moment” var för en månad sedan det, när jag lärde mig sticka yllesockor. Vad jag gör med den talangen vet jag inte, men barnen är i alla fall nöjda när dom får sina egna sockor i sin favoritfärg.

Jag blir glad över småsaker, kanske någon tycker det är fjuttiga saker och det är dom ju. Det är inget man går runt och fjäskar om precis, men man kan känna sig stolt själv.

En ny sak för mig som jag provat på för någon vecka sedan är, stavgång. Jag har äntligen vågat se fånig ut i trafiken och gått med stavar. Jag är överhuvudtaget nöjd över att jag vågat motionerat offentligt, i dagsljuset, jag hatar att försöka “se sportig” ut, då formerna är mera som en valross än en gasell. Meen….för vem motionerar jag? Bara för mig själv, ingen annan. Må då någon få ett gott skratt då jag guppar framåt, åtminstone har dom fått träna sina magmuskler på min bekostnad, ett gott skratt förlänger ju ändå livet.

Jag har börjat njuta av att gå. Det är något helt nytt för mig, för jag har alltid hatat att gå, det har varit för tråkigt. Nu har det blivit som en liten hobby för mig och barnen. Som idag, vi gick med barnen till mina föräldrar. 4,5km blev det och det var så skönt igen.

 

20171125_142939

 

På våren vill jag prova en dagsresa med dom här. En dagsresa med matsäck och massor med tid. Att vandra är ju bara så lätt, det passar alla!

 

Alla har vi vår egen stig att vandra.

Go natt!

När man blickar tillbaka kan man klappa sig på axeln

Man säger ju att, man ska fråga efter hjälp när det behövs, att det är ingen som tackar en för att man klarat av något svårt själv. Jag håller med om att man ska fråga hjälp när det behövs. All hjälp gör livet lättare och det är ingen idé att göra livet svårt för sig, det är kämpigt så det räcker.

Det är sant. Ingen har gett mig beröm över att vi i 8 år har tacklat igenom allt själv. Ingen har gett mig ett pris, för att jag kämpat igenom en enorm trötthet och jobbat med min usla självkänsla. Men, det är inget jag förväntar mig heller, varför skulle jag vänta mig beröm, jag har ju trots allt levt livet. Men vad jag kan göra är att, klappa mig själv på axeln och krama om mig själv och säga, “du gjorde det!”.

Screenshot_2017-09-14-16-02-17

Jag överlevde ensamheten som famnade mig när vi bodde i Vanda. Ensamheten som fängslade mig så hårt, så jag till sist inte vågade ta kontakt med nya människor.

Jag tog upp mig och, efter flytten till Vasa försökte och lyckades jag att träffa nya bekantskaper. Jag tog upp mig från ensamheten och kämpade upp mig från social ångest (kan man säga så?).

Jag överlevde även tvilling graviditeten, som jag egentligen var livrädd för! Jag kämpade igenom graviditetens sista veckor och gav inte upp, fast det var psykiskt tungt.

img_20170701_232734_243.jpg

Flytten till Molpe fixade vi tillsammans, vardagen där fixade vi själva. Våra hjälpande händer var 80km ifrån oss. Till sist fick vi medge, det är ingen idé att bo långt borta från sitt sociala nätverk.

“Är det så här det e, att ha hjälpen till hands?”, det har jag tänkt många gånger. Vilken känsla! Då man inser att, man faktiskt har möjligheten att fråga hjälp!

Det är nu jag inser, hur ensamma vi varit. Hur ensam jag var, då gubben jobba och jag var hemma med barnen. Hur ensam vi varit i vardagen, 8år. Ensam igenom alla barnens beibitid, tvillingarnas 3 första år. Vi har upplevt psykisk trötthet pga. att vi inte haft möjlighet att vila ut.

Jag har svårt fortfarande att fråga hjälp. Jag är så van att klara mig själv. Ändå frågar jag, jag håller på att lära mig, tacksamheten lär mig. Jag märker nu, hur oerhört viktig hjälpen är, hur mycket mer man orkat med en gnutta hjälp.

DSCF6145

Fast jag vet att, det inte är en merit att klara sig utan hjälp så, kan jag inget annat än att, klappa mig på axeln och faktiskt vara en gnutta stolt över att, vi har klarat oss så pass länge utan hjälp. Att vi klarat oss så här långt tillsammans. Vi har klarat oss den mest bindande tiden i småbarnslivet. Nu kan vi pusta ut en liten gnutta och äntligen kan vi göra saker utan massor med planering.

Istället för att se tillbaka på tiden med bittra ögon, ser kag det som en otrolig resa, som har stärkt oss. Och denna resans läror kommer att hjälpa oss i framtiden också.

Stå emot mörkret

Vi har haft ett skönt veckoslut. Det har varit höstmarknad i Kristinestad så, vi har varit i marknadsvimlet men, sen var vi också på skogsutflykt.

Det känns så underbart nu, när Twinsen orkar göra allt vad vi andra orkar, de behöver inte vila på dagen längre, inte varje dag åtminstone. Det är ingen som behöver stanna hemma med Twinsen utan, nu kan alla komma med.

Hörni, det är mörkt där ute nu, när jag stiger upp. Det är nu det blir svårt för mig på morgonen och jag kan säga att, jag inte saknar mörkret. 

Den här gången ska jag kämpa emot tröttheten, som mörkret för med sig. Jag undrar om man faktiskt kan bestämma sig, för att inte gå i “vinterdvala”? Jag vill bara inte.

God morgon på er i varje fall! Och låt inte mörkret suga ur er energi. Vi är varje dag en dag närmare våren och sommaren  😊

Nångång tar rädslan över

Det här kan bli ett flummigt inlägg, det här är något jag gått och funderat på i några dagar men, jag har inte kommit fram till något klokt svar.

Jag drar mig ganska lätt undan från människor, men ändå är jag väldigt social. Jag behöver människor omkring mig, men jag behöver också tystnaden och ensamheten.

Jag behöver andra, för att få bekräftelse om att jag duger, desto mera jag spenderar tid med andra desto mer märker jag att, jag inte är så skum och konstig som jag själv tror att jag är.

Om jag är för isolerad börjar jag snabbt känna mig ensam, så ensam så att jag känner ångest för det.

Jag har ändå svårt för att släppa någon nära mig, det är lättare att hålla någon på avstånd. Jag har nämligen en tendens att “tycka om för mycket” och när man börjar tycka om någon för mycket, är risken stor att man mister hen, man märker helt enkelt att man inte varit lika viktig för hen som man trott att man varit.

Problemet med denna rädsla är den, att jag “gått miste” om många/några såna, som jag borde ha förstått att hålla fast vid.

Så, egentligen vet jag inte om min ensamhet sist och slutligen bara beror på mig själv och min rädsla? Om allt bara handlar om att, jag inte törs eller vågar.

Kanske har jag därför, omedvetet, “frossat” med barnmängden? Har man 5 barn, behöver man inte vara ensam. Man har så mycket liv runtomkring sig, så att man i stället njuter av tystnad och en stunds ensamhet.

Jag tar emot din ilska och sorg

Jag måste ju komma hit och ha något väsen för mig, ni tror väl snart jag har gett opp och rymt min väg.

Jag visste att den här perioden i vårt liv skulle suga musten ur mig, men jag var inte beredd att det skulle trötta ut mig så  här mycket!

Dom senaste veckorna har jag varit så otroligt trött! I går låg jag efter jobbet på soffan och sovde så sött, medans barnen tittade på tv. Min kropp var som förlamad och knoppen seg som ett tuggummi, huvudet var som det skulle varit oppkört i en dimma.

2,5månad har jag varit ensam i veckorna med barnen och jag kan inget annat än undra, hur någon klarar av en sån här situation i flera år? När man varje kväll går i sängen och känner sig som om man blivit överkörd av en panssarvagn.

Ja! Jag lever och vi närmar oss flytten med stormsteg, ännu måste jag fixa många saker före månaden är slut. 

Och tårar har vi inte undvikit heller.

Tårarna rann från båda ögonen då Storasyster räckte fram presenterna till lärarna, nu e det slut med denna byskola på ca.50 elever. “Varför grät du mamma?” fick jag som fråga när vi vandrade hem tillbaka. “Nog kommer jag att sakna denna by och människorna här”, det var svaret.

Förjande dag fick jag ta emot ett enormt raseriutbrott som sedan blev till en fors av tårar. Många frågetecken senare kom orden fram: “JAG VILL INTE FLYTTA!”. Till sist grät både flickan och jag, hon borrade sig så nära i min famn. Många tröstande ord senare kunde hon lugna ner sig, men jag är inte så säker på det att, hon skulle riktigt förstå, VARFÖR, varför flyttar vi? 

Den här sommaren kommer att vara så speciell!

En regnig dag till Molpe?

Loppisrace även fast det regnar, man vill ju göra reklam för sin by, fast jag inte förr berättat var vi bor 😀

Ävenemanget har en egen fb-sida, så om ni tycker ni har det väldigt tråkigt idag, så kom till Molpe!

Efter loppisracet kan ni ju alltid vika in till Strand Mölle och äta OCH får ni tiden riktigt att gå, så kan ni dansa ikväll på Molpe paviljong!

Det här är en liten livlig by och en del av mitt hjärta kommer alltid vara här….

Välkomna!