Nångång tar rädslan över

Det här kan bli ett flummigt inlägg, det här är något jag gått och funderat på i några dagar men, jag har inte kommit fram till något klokt svar.

Jag drar mig ganska lätt undan från människor, men ändå är jag väldigt social. Jag behöver människor omkring mig, men jag behöver också tystnaden och ensamheten.

Jag behöver andra, för att få bekräftelse om att jag duger, desto mera jag spenderar tid med andra desto mer märker jag att, jag inte är så skum och konstig som jag själv tror att jag är.

Om jag är för isolerad börjar jag snabbt känna mig ensam, så ensam så att jag känner ångest för det.

Jag har ändå svårt för att släppa någon nära mig, det är lättare att hålla någon på avstånd. Jag har nämligen en tendens att “tycka om för mycket” och när man börjar tycka om någon för mycket, är risken stor att man mister hen, man märker helt enkelt att man inte varit lika viktig för hen som man trott att man varit.

Problemet med denna rädsla är den, att jag “gått miste” om många/några såna, som jag borde ha förstått att hålla fast vid.

Så, egentligen vet jag inte om min ensamhet sist och slutligen bara beror på mig själv och min rädsla? Om allt bara handlar om att, jag inte törs eller vågar.

Kanske har jag därför, omedvetet, “frossat” med barnmängden? Har man 5 barn, behöver man inte vara ensam. Man har så mycket liv runtomkring sig, så att man i stället njuter av tystnad och en stunds ensamhet.

Jag tar emot din ilska och sorg

Jag måste ju komma hit och ha något väsen för mig, ni tror väl snart jag har gett opp och rymt min väg.

Jag visste att den här perioden i vårt liv skulle suga musten ur mig, men jag var inte beredd att det skulle trötta ut mig så  här mycket!

Dom senaste veckorna har jag varit så otroligt trött! I går låg jag efter jobbet på soffan och sovde så sött, medans barnen tittade på tv. Min kropp var som förlamad och knoppen seg som ett tuggummi, huvudet var som det skulle varit oppkört i en dimma.

2,5månad har jag varit ensam i veckorna med barnen och jag kan inget annat än undra, hur någon klarar av en sån här situation i flera år? När man varje kväll går i sängen och känner sig som om man blivit överkörd av en panssarvagn.

Ja! Jag lever och vi närmar oss flytten med stormsteg, ännu måste jag fixa många saker före månaden är slut. 

Och tårar har vi inte undvikit heller.

Tårarna rann från båda ögonen då Storasyster räckte fram presenterna till lärarna, nu e det slut med denna byskola på ca.50 elever. “Varför grät du mamma?” fick jag som fråga när vi vandrade hem tillbaka. “Nog kommer jag att sakna denna by och människorna här”, det var svaret.

Förjande dag fick jag ta emot ett enormt raseriutbrott som sedan blev till en fors av tårar. Många frågetecken senare kom orden fram: “JAG VILL INTE FLYTTA!”. Till sist grät både flickan och jag, hon borrade sig så nära i min famn. Många tröstande ord senare kunde hon lugna ner sig, men jag är inte så säker på det att, hon skulle riktigt förstå, VARFÖR, varför flyttar vi? 

Den här sommaren kommer att vara så speciell!

En regnig dag till Molpe?

Loppisrace även fast det regnar, man vill ju göra reklam för sin by, fast jag inte förr berättat var vi bor 😀

Ävenemanget har en egen fb-sida, så om ni tycker ni har det väldigt tråkigt idag, så kom till Molpe!

Efter loppisracet kan ni ju alltid vika in till Strand Mölle och äta OCH får ni tiden riktigt att gå, så kan ni dansa ikväll på Molpe paviljong!

Det här är en liten livlig by och en del av mitt hjärta kommer alltid vara här….

Välkomna!

Många små motgångar kan bli för mycket

Första gången efter den förändringen, att gubben e borta i veckor, har jag lust att säcka ihop och bara ligga på golvet och gråta. Jag glömmer flera gånger i veckan saker jag ska göra, fast jag skriver upp dom, så glömmer jag.

Just då jag skulle lämna barnen på dagis, märkte jag att jag glömt (redan 2:a gången) meddela till eftisledaren att Storasyster behöver morris. Jag hade alltså glömt (igen) meddela mina timmar. Så, nu e Storasyster på dagis, tills någon kommer till morris.

Det är små saker som inte stannar världen men, då det händer hela tiden!

Jag förstår inte HUR ensamstående föräldrar klarar av vardagen?! Jag har varit 2 månader “ensam” och jag är beredd att ge upp!

Det är första gången jag känner hur jag sakta men säkert blir skalad, tills det inte finns något kvar av mig. 

Nu…dags att samla sig och vika upp ärmarna och börja jobba.

13 år i upp- och nedförsbackar och framtiden är som ett tomt papper att fyllas

24.4 hade vi årsdag med gubben. Vi har varit tillsammans i 13 år. I 13 år rymms det både dåliga och bra periorder, det rymms t.o.m perioder då båda tänkt att, skillda vägar skulle va bättre, som tur är kan man räkna så usla perioder på en hand. 

13 år sedan skulle jag aldrig ha trott att vi har allt vi har i dag. Man ville tro på att det håller, man ville inte ens höra om att det skulle kunna gå snett. Som nykär ser man bara röda rosor och sockervadd.

Sockervaddet har nog redan för länge sedan smält, det är bara att inse att, man inte kan få den där nykär känslan mer, inte lika starkt åtminstone.

Vad är det då som håller oss ihop, är det inte dom rosa molnen som för ett par vidare? Jag ser det inte så, eller jag förväntar mig inte att vi ska sväva mer på det där kladdiga sockervaddsmolnet. 

Det som för oss vidare, tror jag, är minnen, dom allra bästa och lyckligaste minnena. När man blickar tillbaka och kommer ihåg nervositeten som befann sig i luften, då vi beslöt att våga oss in på ett förhållande. När vi körde runt i en Toyota och lyssnade på D.A.D och allt kändes bra. När vi tog steget in på något allvarligare och förlovade oss. Bröllopsdagen och att vi lovade hålla samman. Allt detta för oss fortfarande framåt. Jag tror att man måste leva på minnen nångång, för att slippa upp från fallgropar.

Att man inte skall vara tillsamman för barnen, det stämmer inte helt. Barnen är ändå något som är vårt gemensamma “projekt”, det är något vi skapat tillsammans. Så länge som båda försöker tänka på den andra parten, så länge ska man försöka tackla framåt. Så länge båda vill åt samma håll, så länge båda är beredda att ge efter för den andras skull.

För mig är äktenskapet något som man inte går och söndrar i första taget, det är inte bara ett papper, inte för mig.

När man är 30 år, så har man redan sett par som har separerat, par med barn. Min sak är inte att döma någon annans val, man måste göra som man själv tycker är bäst. Men, när jag ser och följer med någonsom separerar blir jag rädd, det kan hända också oss, det är tanken som slår mig. Tänk om vi också går nångång killda vägar?!
Framtiden. Hur ser den ut för oss? Ingen vet. Jag hoppas och tror ändå att vi fortfarande är på väg åt samma håll. Jag hoppas på att vi målar en gemensamm framtid på vårt tomma vita papper. 

Någonstans långt inne tror jag starkt på en framtid som för oss till något, som vi bygger upp tillsammans.  ❤

Framförallt, en människa…

Jag har ledigt i dag och barnen skulle ha varit normalt hemma från dagis, men dom har maskerad och då får dom lediga barnen också vara med. Så nu har jag 1,5 timme barnfri tid. Jag skulle ha massor att göra men, jag tänker inte göra något vettigt alls. Jag ska använda den här tiden så oproduktivt som möjligt. Tänkte ju vara smart och vika in till butiken men, jag vill absolut inte vara så effektiv.

Vardagen börjar lätta så småningom, bara det att jag kan hänga upp kläder och barnen sysselsätter sig själv med något (vettigt) under tiden, det är sånt som har börjat funka först nu. Fortfarande måste jag kolla att “läget är lugnt” före jag lämnar barnen en kort stund ensam men, för ett år sedan var det nästan en omöjlighet, bra så man vågade gå på toaletten utan att det hände nåt.

Det är befriande att märka att, orken blir bättre och bättre, men på samma gång är det så skrämmande att märka hur trött man varit, inte fysiskt trött utan psykiskt. Tack vare min egen dummhet har jag aldrig vågat fråga om hjälp, jag har bara “överlevt” och försökt kämpa i motvinden. Jag är inte alls så säker om dom närmaste har märkt hur slut jag varit!? Det har alltid varit svårt för mig att säga, att jag faktiskt inte hanterar något. Att medge att, man behöver hjälp det är en så stor tröskel, för på samma gång man skulle vilja ropa högt, så att alla hör, så på samma gång vill man inte visa att man har tappat greppet. När jag var hemma med barnen var det enda uppgiften jag hade, att gå säga att man inte klarar av sin enda uppgift, ja, det är en hög tröskel att tugga på.

Jag har lärt mig under årens lopp att, låta saker och ting vara, städa brukar jag göra då jag vill och otroligt nog, när jag inte har det som ett måste, så gör jag det mera automatiskt och då känns det inte så tungt. Att gå runt och kräva av sig själv hela tiden är väldigt tungt, för “att göra” -saker finns det alltid, “måsten” tar aldrig slut. Så jag försöker prioritera det viktigaste först och allt annat fixar jag vartefter jag orkar.

Nångång funderar jag, “skulle jag göra allt om från början?” om det fanns möjlighet till det. Säkert skulle jag, för då hade jag inte den kunskap som jag har nu, nog funderar jag ibland hur klokt det varit att, få 5 barn inom 5 år, men inte skulle man kunna välja bort någon heller! Vad jag hoppas på är, att jag inte glömmer bort hur det varit, vilka motgångar man haft och hur skör jag varit emellanåt. Jag vill inte minnas det för att jag vill älta i det gammla utan, jag vill minnas för att nångång kanske kunna hjälpa någon annan i samma situation. Jag vill inte glömma, jag vill inte bli “den”, som lyfter på axlarna och säger åt en ung mamma: “sånt e livet, lev med det, som man bäddar får man ligga, det är bara att överleva”. En av dom viktigaste sakerna som en människa kan få är, förståelse. Att känna att, man inte är ensam med sina tankar, att man känner att det inte är fel, att känna på ett speciellt sätt. Hur skönt har inte det varit att, få höra av en annan, hur förfärligt jobbigt det kan vara med barn! Hur tungt det kan bli, när man är förälder, ha ansvar över någon.

Det är ingen hemlighet att, jag nångång tänkt att det skulle vara lättare att, bara sticka iväg, lämna allt och alla, börja om från början. Det är ingen hemlighet, att jag nångång har hatat att vara mamma. Det är ingen hemlighet att jag har känt avsky mot allt som heter föräldraskap. Känslor har kommit upp, som jag inte varit beredd på, om jag då skulle ha vetat att, alla känslor är tillåtna, bara man bearbetar dem och att dom inte lämnar på. Om jag skulle ha varit klok nog att förstå att, jag har älskat barnen och gubben igenom allt, oberoende känslor som kommit fram emellanåt. Jag skulle ha varit så mycket snällare mot mig själv, om jag skulle ha förstått att, det inte är något fel på mig.

Nu vet jag. Jag vet att, känslor kommer och går. Jag vet hur jag skall bearbeta dem. Jag vet att jag skall låta dammet lägga sig och sen först känna efter, hur jag påriktigt tänker om saker och ting. Jag vågar nu säga åt barnen (på barnens nivå) hur jag känner mig. Jag vågar säga åt barnen, att jag inte hanterar allt. Jag vågar säga att, jag inte är perfekt och jag har berättat vilka saker jag vill bli bättre på.

Jag är mamma och fru och barn till mina föräldrar. Jag är syster, arbetstagare, vän, kompis, granne, anhörig…..listan är lång. MEN, framförallt är jag “bara” en människa. 

 

Nervöst, spännande, oroväckande, roligt…allt på samma gång!

Nu skulle flytten vara färdigt ordnad så långt som möjligt i det här skedet. Vi har hittat ett hus att hyra, gubben har jobb och på måndagen skall vi gå titta till skolan och förskolan. Nu återstår det att säga upp vårt nuvarande hyreskontrakt och flytta sakerna till nya hemmet (det blir i slutet av Juni) och så skulle jag behöva ett jobb. 

Jag känner på samma gång lättnad och vemod, oro och glädje, allt är så tvåkluvat. Äldsta dottern säger samma sak, hon vill flytta men vill inte flytta, hon vill ju inte lämna kompisarna förstås och hon har funnit sin plats i vår lilla hemby.

Men ändå känns det så rätt. Osäkert rätt. Och må det hända vad som helst så, man slipper ju alltid bort, man är inte fastbunden någonstans. Tiden får visa hur det går.

Tanken av att, man har hjälpen nära och att man kan vara till hjälp, det är en overklig tanke. I 8 år har vi varit utan socialt nätverk och i 8 år har jag längtat efter det. Att barnen kan cykla till någon när och kär, utan invecklad planering, det är ju helt fantastiskt! Att kunna sammarbeta åt båda hållen, det är ofattbart!

För två år sedan sa jag, att jag aldrig vill flytta tillbaka till hemstaden, det var en tanke som jag ville glömma men, nu känns det som en självklarhet. Man ska aldrig säga aldrig och när saker å ting händer så kan nya beslut komma i all hast. 

Det är först nu på senaste  tiden jag vågat erkänna åt mig själv att, viktigaste i livet för mig är dom närmaste relationerna, jag har inget behov av “att bli någonting”, för mig räcker det att familjen har tak på huvudet och mat i magen och att jag har en arbetsplats var jag trivs. 

Visst har jag tänkt på vidareskolning men inte nu, jag vill bara ha den där “tråkiga vardagen”, jag vill inte och orkar inte kämpa framåt helatiden, jag vill bara vara och leva lungt.

Om jag riktigt tänker efter, så är jag lyckligast då vardagen har sin balans. Då vardagen rullar och jag har emellanåt egen tid, att jag får koncentrera mig på saker som är viktiga för mig och att gubben har det bra, att se att barnen har det stabilt, det räcker för mig. Jo, jag tänker mycket på andra och tänker emellanåt alltför lite på mig själv, absolut är det risk för att jag kör mig slut men, jag har gjort beslutet själv. Det är det som gör mig lycklig nu, att få pyssla och sköta familjen och ge mig själv små, korta stunder åt mig själv i vardagen och så må det vara nu, framtiden visar våra nästa steg.