Nångång tar rädslan över

Det här kan bli ett flummigt inlägg, det här är något jag gått och funderat på i några dagar men, jag har inte kommit fram till något klokt svar.

Jag drar mig ganska lätt undan från människor, men ändå är jag väldigt social. Jag behöver människor omkring mig, men jag behöver också tystnaden och ensamheten.

Jag behöver andra, för att få bekräftelse om att jag duger, desto mera jag spenderar tid med andra desto mer märker jag att, jag inte är så skum och konstig som jag själv tror att jag är.

Om jag är för isolerad börjar jag snabbt känna mig ensam, så ensam så att jag känner ångest för det.

Jag har ändå svårt för att släppa någon nära mig, det är lättare att hålla någon på avstånd. Jag har nämligen en tendens att “tycka om för mycket” och när man börjar tycka om någon för mycket, är risken stor att man mister hen, man märker helt enkelt att man inte varit lika viktig för hen som man trott att man varit.

Problemet med denna rädsla är den, att jag “gått miste” om många/några såna, som jag borde ha förstått att hålla fast vid.

Så, egentligen vet jag inte om min ensamhet sist och slutligen bara beror på mig själv och min rädsla? Om allt bara handlar om att, jag inte törs eller vågar.

Kanske har jag därför, omedvetet, “frossat” med barnmängden? Har man 5 barn, behöver man inte vara ensam. Man har så mycket liv runtomkring sig, så att man i stället njuter av tystnad och en stunds ensamhet.

Advertisements

Kluvna

Vet ni vad jag saknar mest just nu? Ja! Exakt! Det som är mest knepigt att ordna, nämligen gemensamm tid med gubben. Det är ju lite så att, en människa är aldrig nöjd, får man en sak så märker man att, man “gått miste” om en annan sak.

Egen tid har jag fått och jag tror absolut att, vi i fortsättningen kommer att ha det lättare om vi vill ha korta stunder för oss själva. Redan det att, man har ett ställe att gå till när egna väggar faller gör att vardagen blir en gnutta lättare. 

Men den där gemensamma tiden, den är ändå lite knepig, ni vet…5 barn vill man gärna inte truga på någon och fast jag vet att mina föräldrar klarar av det så vet jag också att, åldersskillnaden på barnen gör det inte lätt med rutiner för tillfället. För att få en dag att löpa med alla 5 måste man nästan ha lika hårda tag som i militären. Man måste hela tiden vara steget före och ha någonslags plan inför dagen, om man tappar tråden kan det vara svårt att reda ut den igen.

Vi har nu i några månader varit så kluvna med gubben. Vi har varit på olika håll och fast vi varit i samma utrymme har vi varit fast i våra egna sysslor.

Ofta delar vi på oss, så att en har dom större och en har dom mindre och när vi är hela familjen tillsammans hinner vi inte prata länge på tumis, fören någon kommer och avbryter.

Vi lever mitt i småbarnslivet nu, en tid som är väldigt intensiv, en tid då man många gånger tänker att, man vill ge upp! Men nej! Jag är fortfarande inte beredd att ge upp, jag litar på det att, det blir lättare, men jag är också beredd på att, det kräver ansträngning för att hålla glöden vid liv. 
 Så, tid tillsammans saknar jag, jag skulle vilja göra något tillsammans med gubben….jag vet bara inte vad?  

Idélådan är tom…

Full rulle med lite “häng”

Hujeda mig, vilken fart vi haft i några dagar! I stort sätt har vi alla saker på plats, sen finns det ju alltid dom där “strö lådorna”, som man inte vet vart dom hör. 

Största “problemet” vi har nu framför oss är, hur vi ska få barnens sovrum funktionelt. Alla barnen ska sova i samma rum och rummet är ett pytterum men, jag har googlat många olika alternativ av små sovrum och jag börjar närma mig något funktionellt. 

Sen så ska gården fixas. Det växer en hel del ogräs och man måste nästan trimma det för att sedan få det att bli en fin gräsmatta. Hela framsidan av huset putsade jag i går men, resten av gården är som en djungel.

Idag fick jag veta att jag har ett jobb som väntar mig fr.o.m nästa månad. Det är ett halvtidsjobb som kommer att vara just passligt med tanke på våra dagisavgifter och dessutom kommer skolbarnen inte behöva vara på eftis/morris.

Mellan allt fixas med saker och jobb har vi naturligtvis varit hos mina föräldrar mellan varven och för att vänja mig själv, så snabbt som möjligt att ta cykel i stället för bil så, har jag lånat mammas cykel och pendlat med den. 

Bäst att bli van med detta för, min bil ska till skroten nästa vecka! 

Så har vi naturligtvis försökt ta det lugnt emellanåt också.

Dörren stängs för sista gången

Jag bär sista sakerna till bilen, sista råskpåsen åker i den nästan fulla soptunnan, en sista blick på huset. Kollar ännu om jag lämnat alla nycklar på köksbänken, sen är det dags att låsa dörren och avsluta ett kapitel återigen. 

Dom 2 åren i Molpe har varit storm, rusk och hårda motvindar men, på samma gång så otroligt givande och härliga. Motvindarna har inte egentligen haft så mycket att göra med själva stället, det senaste året har det stormat till i parförhållandet men, också för mig personligen. För att inte blotta mig för mycket med vårt parförhållande, så kan jag ju bara konstatera att, i sin stora helhet skyller vi båda på gubbens förra jobb, arbetstiderna främst. Jag tror att, vi båda varit extremt trötta det senaste året och när man är trött så, vill man inte förstå den andra, man går runt med en självförsvarsmur hela tiden, man är snabb med att vända taggarna mot motparten.

Mellan stormarna, har solen tittat fram med en enorm kraftkälla. 

Att se, hur skolan löper för äldsta flickan och hur dom äldre barnen har kompisar som dom trivs med, att vara med om allra första bästisen  och att få känna att, man faktiskt hör hemma någonstans. Aldrig har jag känt mig utanför i Molpe, alla har tagit emot en som en ny bybo, fast man varit en “utbyss”.

Det kan ju vara att, det är tackvare barnen man sluppit snabbt in i det lilla sammhället. Men jag vågar påstå att, Moloeborna bara är trevliga och faktiskt vill ha mera bybor för, utan folk kan ju inte en liten by frodas.

På lördagen, då vi körde flyttlasset till vår hemstad var oron borta, oron om att flytten skulle vara ett stort misstag. Det finns några anledningar som väger mycket i “flytta eller inte flytta” -koppen. En anledning är min mormor som håller på att bli dålig, jag vill vara på plats om min mamma behöver en hjälpande hans. Andra anledningen är att jag skall ha möjlighet att vara närmare en församling. Tredje andledningen är den hjälp vi kan få av mina föräldrar och min svärmor och resten av nära bekanta. Fjärde andledningen är att, man själv kan vara till hands.

Tiden får visa hur allt blir, blir det så som vi tänkt oss? 

Min högsta önskan är, att barnen ska få en så trygg barndom som möjligt och DET tror jag att denna lilla stad kan erbjuda.

Barnens avskedsfest 

I går var det full fräs efter jobbet.

Vi hade bestämt för länge sedan med barnen att, vi ska ordna en avskedsfest åt kompisarna i Molpe. Jag hade lovat att, dom 3 större ficka bjuda kompisar och allt som allt skickade vi ut 17 inbjudningar! Av 17 bjudna kom 15 + våra 3 + barnens kusin så blev det 19 barn sammanlagt från åldern 4-8.

Det man lovat får man hålla men, första tanken för mig var ju, “hur ska jag mata ca.20 barn??!! Då budjeten ligger kring en 100€ lapp. Jag behövde dessutom hitta på nåt snabbt, enkelt och något barnen kan ta åt sig själv från ståendebord.

Jag tänkte på allt från glass till korv och rispirog till tårta…till sist tänkte jag: “friukter! Kan man bjuda enbart frukter?”. Jag är ingen “socker absolutist” men tycker ändå att man inte behöver ösa bara socker i barnen och jag tror att många barn börjar bli vana med frukter och grönsaker, helt på ett annat sätt än vi 80- och 90-tals barnen. På 90-talet var det alltid gräddtårta, godis och chips, kommer inte ihåg att någon skulle bjudit ngt. annat.

Lagt kort ligger och jag bestämde mig att prova med “fruktbuffé”. Jag bjöd:

  • Banan
  • Vattenmelon
  • Vindruvor
  • Kiwi
  • Plommon
  • Honungsmelon
  • Tomat 
  • Gurka
  • Morot
  • Saft
  • Popcorn
  • Chips
  • Torkade papaya

Mängder och summan kan jag skriva om senare i ett annat inlägg, jag har inte kollat hur mycket som lämnade och vad som gick mest åt.

Funkade frukterna? Ja! Hörde inget klagomål och barnen gick nu som då och plockade åt sig. Jag hade köpt engångstallrikar men, det behövdes inte alla åt från bordet och fast vi hade ett ganska litet bord, så fick alla det dom ville.

Engångsmuggar gick åt men, för att undvika onödigt skräp fick alla skriva sitt namn på sin mugg och klistra ett klistermärke på, så de kunde använda samma mugg pånytt. Det funkade förvånadsvärt bra.

Sittplatser hade vi inte heller men, också det gick bra, ingen klagade i alla fall. 😀

Lekar hade jag listat opp i ett häfte, vi hann inte på 3,5 timme med alla lekar ens. Vad vi hann med:

  • Stövelkast
  • Säckhoppning
  • Sparkcykelstafett
  • Ballong mellan benen stafett
  • Vem e rädd för kaptenkrok
  • Dragkamp: alla barnen vs. jag+gubben

Hittade en bra sida med olika lekar i  lekarkivet.se

När man har 19 barn på gården, så kan man inte förvänta sig att alla vill vara med på allting. Jag blev förvånad över det, hur bra dom hittade på ngt. att göra gillsammans, dom som inte ville vara med i lekar.

Jag är nöjd och våra barn var nöjda, jag hoppas att kompisarna var nöjda med festen också. Ingen for hem med brutna armar och ben så, det är ju positivt det också. 😀

Det här gav mig igen en extra kick för att ordna någon barnfest pånytt, kanske i den nya addressen med nya och gammla kompisar? Vi får se.


Jag tar emot din ilska och sorg

Jag måste ju komma hit och ha något väsen för mig, ni tror väl snart jag har gett opp och rymt min väg.

Jag visste att den här perioden i vårt liv skulle suga musten ur mig, men jag var inte beredd att det skulle trötta ut mig så  här mycket!

Dom senaste veckorna har jag varit så otroligt trött! I går låg jag efter jobbet på soffan och sovde så sött, medans barnen tittade på tv. Min kropp var som förlamad och knoppen seg som ett tuggummi, huvudet var som det skulle varit oppkört i en dimma.

2,5månad har jag varit ensam i veckorna med barnen och jag kan inget annat än undra, hur någon klarar av en sån här situation i flera år? När man varje kväll går i sängen och känner sig som om man blivit överkörd av en panssarvagn.

Ja! Jag lever och vi närmar oss flytten med stormsteg, ännu måste jag fixa många saker före månaden är slut. 

Och tårar har vi inte undvikit heller.

Tårarna rann från båda ögonen då Storasyster räckte fram presenterna till lärarna, nu e det slut med denna byskola på ca.50 elever. “Varför grät du mamma?” fick jag som fråga när vi vandrade hem tillbaka. “Nog kommer jag att sakna denna by och människorna här”, det var svaret.

Förjande dag fick jag ta emot ett enormt raseriutbrott som sedan blev till en fors av tårar. Många frågetecken senare kom orden fram: “JAG VILL INTE FLYTTA!”. Till sist grät både flickan och jag, hon borrade sig så nära i min famn. Många tröstande ord senare kunde hon lugna ner sig, men jag är inte så säker på det att, hon skulle riktigt förstå, VARFÖR, varför flyttar vi? 

Den här sommaren kommer att vara så speciell!

Tjolahopp!

Kikar in hit mellan varven och börjar skriva några rader men, blir avbruten varje gång inom någon minut. Jag kan med gott sammvete säga att, min tid inte riktigt räcker till just nu till allt. Själva vardagen är inte så intensiv men, dagarna jag jobbar morgonskift vaknar jag kl.5:00 och jag har aldrig varit en morgonmänniska så, det vill bli lite slött på eftermiddagarna hos oss. Som kvällsmänniska kommer jag ju igång klockan 8 på kvällen, så ni förstår att det inte riktigt går ihop med det att, jag skall vakna klockan 5!  😀 

Twinsen blir snart 3år och nog märker jag, att det blir lättare och lättare helatiden. Den här flytten skulle inte varit möjlig i fjol, för då kunde man inte lämna pojkarna ensam många sekunder. Nu har jag hunnit med ganska mycket, förråden börjar bli tömda och en del av köksskåpen är tomma. Mitt projekt – “tömma garaget” har jag börjat med och lyckats föra ett lass med skrot till återvinningsstation och igår fick vi 19 ringar förda till bilservicen i Molpe, för att dom sen separerar ringarna från fäljarna.

OCH, naturligtvis har jag barnen med, det är det som gör denhär flytten speciell….jag har inte andra parten och hjälper till, det mesta ska jag göra själv, med barnen.

Oj, vad ni kommer att måsta läsa om flytten ännu! Det är 1 månad kvar och tankarna kring flytten vill inte släppa. Fortfarande känns flytten både rätt och fel, det känns som om “kapitlet” i Molpe inte är avklarat ännu, jag är inte beredd att släppa stället. Omständigheterna får ändå tala och flytten är just nu den rätta lösningen.

Nu börjar i varjefall nedräkningen….3….2….1….0…!