Barnens avskedsfest 

I går var det full fräs efter jobbet.

Vi hade bestämt för länge sedan med barnen att, vi ska ordna en avskedsfest åt kompisarna i Molpe. Jag hade lovat att, dom 3 större ficka bjuda kompisar och allt som allt skickade vi ut 17 inbjudningar! Av 17 bjudna kom 15 + våra 3 + barnens kusin så blev det 19 barn sammanlagt från åldern 4-8.

Det man lovat får man hålla men, första tanken för mig var ju, “hur ska jag mata ca.20 barn??!! Då budjeten ligger kring en 100€ lapp. Jag behövde dessutom hitta på nåt snabbt, enkelt och något barnen kan ta åt sig själv från ståendebord.

Jag tänkte på allt från glass till korv och rispirog till tårta…till sist tänkte jag: “friukter! Kan man bjuda enbart frukter?”. Jag är ingen “socker absolutist” men tycker ändå att man inte behöver ösa bara socker i barnen och jag tror att många barn börjar bli vana med frukter och grönsaker, helt på ett annat sätt än vi 80- och 90-tals barnen. På 90-talet var det alltid gräddtårta, godis och chips, kommer inte ihåg att någon skulle bjudit ngt. annat.

Lagt kort ligger och jag bestämde mig att prova med “fruktbuffé”. Jag bjöd:

  • Banan
  • Vattenmelon
  • Vindruvor
  • Kiwi
  • Plommon
  • Honungsmelon
  • Tomat 
  • Gurka
  • Morot
  • Saft
  • Popcorn
  • Chips
  • Torkade papaya

Mängder och summan kan jag skriva om senare i ett annat inlägg, jag har inte kollat hur mycket som lämnade och vad som gick mest åt.

Funkade frukterna? Ja! Hörde inget klagomål och barnen gick nu som då och plockade åt sig. Jag hade köpt engångstallrikar men, det behövdes inte alla åt från bordet och fast vi hade ett ganska litet bord, så fick alla det dom ville.

Engångsmuggar gick åt men, för att undvika onödigt skräp fick alla skriva sitt namn på sin mugg och klistra ett klistermärke på, så de kunde använda samma mugg pånytt. Det funkade förvånadsvärt bra.

Sittplatser hade vi inte heller men, också det gick bra, ingen klagade i alla fall. 😀

Lekar hade jag listat opp i ett häfte, vi hann inte på 3,5 timme med alla lekar ens. Vad vi hann med:

  • Stövelkast
  • Säckhoppning
  • Sparkcykelstafett
  • Ballong mellan benen stafett
  • Vem e rädd för kaptenkrok
  • Dragkamp: alla barnen vs. jag+gubben

Hittade en bra sida med olika lekar i  lekarkivet.se

När man har 19 barn på gården, så kan man inte förvänta sig att alla vill vara med på allting. Jag blev förvånad över det, hur bra dom hittade på ngt. att göra gillsammans, dom som inte ville vara med i lekar.

Jag är nöjd och våra barn var nöjda, jag hoppas att kompisarna var nöjda med festen också. Ingen for hem med brutna armar och ben så, det är ju positivt det också. 😀

Det här gav mig igen en extra kick för att ordna någon barnfest pånytt, kanske i den nya addressen med nya och gammla kompisar? Vi får se.


Advertisements

Jag tar emot din ilska och sorg

Jag måste ju komma hit och ha något väsen för mig, ni tror väl snart jag har gett opp och rymt min väg.

Jag visste att den här perioden i vårt liv skulle suga musten ur mig, men jag var inte beredd att det skulle trötta ut mig så  här mycket!

Dom senaste veckorna har jag varit så otroligt trött! I går låg jag efter jobbet på soffan och sovde så sött, medans barnen tittade på tv. Min kropp var som förlamad och knoppen seg som ett tuggummi, huvudet var som det skulle varit oppkört i en dimma.

2,5månad har jag varit ensam i veckorna med barnen och jag kan inget annat än undra, hur någon klarar av en sån här situation i flera år? När man varje kväll går i sängen och känner sig som om man blivit överkörd av en panssarvagn.

Ja! Jag lever och vi närmar oss flytten med stormsteg, ännu måste jag fixa många saker före månaden är slut. 

Och tårar har vi inte undvikit heller.

Tårarna rann från båda ögonen då Storasyster räckte fram presenterna till lärarna, nu e det slut med denna byskola på ca.50 elever. “Varför grät du mamma?” fick jag som fråga när vi vandrade hem tillbaka. “Nog kommer jag att sakna denna by och människorna här”, det var svaret.

Förjande dag fick jag ta emot ett enormt raseriutbrott som sedan blev till en fors av tårar. Många frågetecken senare kom orden fram: “JAG VILL INTE FLYTTA!”. Till sist grät både flickan och jag, hon borrade sig så nära i min famn. Många tröstande ord senare kunde hon lugna ner sig, men jag är inte så säker på det att, hon skulle riktigt förstå, VARFÖR, varför flyttar vi? 

Den här sommaren kommer att vara så speciell!

Tjolahopp!

Kikar in hit mellan varven och börjar skriva några rader men, blir avbruten varje gång inom någon minut. Jag kan med gott sammvete säga att, min tid inte riktigt räcker till just nu till allt. Själva vardagen är inte så intensiv men, dagarna jag jobbar morgonskift vaknar jag kl.5:00 och jag har aldrig varit en morgonmänniska så, det vill bli lite slött på eftermiddagarna hos oss. Som kvällsmänniska kommer jag ju igång klockan 8 på kvällen, så ni förstår att det inte riktigt går ihop med det att, jag skall vakna klockan 5!  😀 

Twinsen blir snart 3år och nog märker jag, att det blir lättare och lättare helatiden. Den här flytten skulle inte varit möjlig i fjol, för då kunde man inte lämna pojkarna ensam många sekunder. Nu har jag hunnit med ganska mycket, förråden börjar bli tömda och en del av köksskåpen är tomma. Mitt projekt – “tömma garaget” har jag börjat med och lyckats föra ett lass med skrot till återvinningsstation och igår fick vi 19 ringar förda till bilservicen i Molpe, för att dom sen separerar ringarna från fäljarna.

OCH, naturligtvis har jag barnen med, det är det som gör denhär flytten speciell….jag har inte andra parten och hjälper till, det mesta ska jag göra själv, med barnen.

Oj, vad ni kommer att måsta läsa om flytten ännu! Det är 1 månad kvar och tankarna kring flytten vill inte släppa. Fortfarande känns flytten både rätt och fel, det känns som om “kapitlet” i Molpe inte är avklarat ännu, jag är inte beredd att släppa stället. Omständigheterna får ändå tala och flytten är just nu den rätta lösningen.

Nu börjar i varjefall nedräkningen….3….2….1….0…!

Om att kräva alltid mera av sig själv…

Jag vet inte hur många inlägg jag har “skrivit” i tankarna, varje dag tänker jag på något jag vill skriva om men….då tillfället kommer då jag skulle hinna skriva, då är det redan raderat förgått.

Min kreativitet försvinner när jag har många praktiska saker jag ska ta hand om. När jag riktigt tänker efter så, har t.ex. min musikpassion försvunnit under tiden då vi fått våra barn. Jag har sålt gitarrerna, mina cd-skivor ligger i en pafflåda sen några flyttar tillbaka. 

Fotograferingen kom jag underfund med när jag väntade våran 3:e och det har varit från och till hur mycket jag orkat släpa kameran med mig.

Jag har aldrig påstått att jag är konstnärlig av mig för, jag har aldrig haft så mycket självförtroende att, jag tyckt jag är bra. Jag kräver av mig själv alltid det bästa, jag blir alltså aldrig så bra att, jag skulle våga “visa mina talanger”, jag håller allt för mig själv.

Kanske är det därför jag har så otrologt svårt att se, vad jag har lyckats med? Jag vill ju inte tro på det att jag är en genom negativ människa, för positivt tänkande kan jag, hur skulle jag annors gå framåt i livet helatiden?

Hur, det är frågan jag ställer mig ofta, hur kan jag bli bättre på att ge ära åt mig själv, dom gångerna jag faktiskt är värd det? Jag har ingen aning faktiskt!? Taktiken att, förhandla med mig själv, det går inte, jag har inte lyckats börja tänka i andra banor. Det hjälper inte med egen positiv feedback, jag är inte tillräckligt trovärdig för mig.

Från tanken, “min kreativitet” till “att tro på sig själv”, det blev en intresaant krok! Egentligen skulle jag skriva om det, hur mycket jag saknar perioden då jag har en massa små “projekt” på gång, mina “konstnärliga” projekt.

Jag hoppas ju att, dom kommer tillbaka efter flytten, för jag har märkt, desto mera barnen växer desto mera tillbringar jag tid med att skriva,lyssna musik, fotografering ja…jag har t.om. börjat sjunga mera hemma. Och på sista tiden, har jag börjat längta efter att börja spela på något instrument…kanske jag ännu ska lära mig spela ett nytt instrument? Man vet aldrig.

Jag önskar, jag kunde vara en gnutta snällare med mig själv och inte nedvärdera mig själv. Jag är så min största fiende!

En regnig dag till Molpe?

Loppisrace även fast det regnar, man vill ju göra reklam för sin by, fast jag inte förr berättat var vi bor 😀

Ävenemanget har en egen fb-sida, så om ni tycker ni har det väldigt tråkigt idag, så kom till Molpe!

Efter loppisracet kan ni ju alltid vika in till Strand Mölle och äta OCH får ni tiden riktigt att gå, så kan ni dansa ikväll på Molpe paviljong!

Det här är en liten livlig by och en del av mitt hjärta kommer alltid vara här….

Välkomna!

Flytten som suger ut all energi

Jag önskar mig just nu, en ensam stund eller en hel dag eller….jag vet inte hur länge men, jag skulle behöva tillfället att lugna ner min ärthjärna. Nu har jag miljoner med tankar och det bara snurrar i huvudet, jag har svårt att koncentrera mig på nåt.

Jag hoppas att, allt lugnar ner sig senast när vi flyttat, men jag vet inte….det finns ju massor att göra efter flytten också tills vi får vardagen att rulla där också.

Nångång skulle jag bara vilja fega mig ur hela flytten, fortsätta här och leva “den tråkiga” vardagen jag alltid önskat mig. Nu strulade vi ju till detta, med att komma på att vi ska flytta! Just när vi skulle ha fått någonslags balans.

För att inte låta för dyster så, litar jag nog på det att, allt fixar sig. Den här sommaren kommer bara att vara lite speciell, med mycket att ordna och en nypa stress och många motgångar, det är jag beredd på. 

Emellanåt blir jag bara så ångestfylld, med att bara att tänka att, vi kommer i kontakt med nya människor IGEN, barnen ska börja ny skola/dagis IGEN, jag måste få in en fot till någon arbetsplats IGEN. Dessutom har jag denna gång vissa tillfällen jag måste konfrontera, med tanke på att vi flyttar till hemstaden, man har sitt förgångna där, sina “skelett” i skåpet, som man försökt gömma och glömma. Fast det inte är stora saker åt någon annan men, för mig är dom det, det är såna saker som hänt och som har rört mina känslor. Man kan inte göra så mycket åt det, hur man upplever saker och ting, det är bara att bearbeta dem i efterhand.

Jag tror, det här kommer att vara den mest skrämmande flytten vi har gjort. Men jag tror den också kommer med många bra saker….tiden visar.

Många små motgångar kan bli för mycket

Första gången efter den förändringen, att gubben e borta i veckor, har jag lust att säcka ihop och bara ligga på golvet och gråta. Jag glömmer flera gånger i veckan saker jag ska göra, fast jag skriver upp dom, så glömmer jag.

Just då jag skulle lämna barnen på dagis, märkte jag att jag glömt (redan 2:a gången) meddela till eftisledaren att Storasyster behöver morris. Jag hade alltså glömt (igen) meddela mina timmar. Så, nu e Storasyster på dagis, tills någon kommer till morris.

Det är små saker som inte stannar världen men, då det händer hela tiden!

Jag förstår inte HUR ensamstående föräldrar klarar av vardagen?! Jag har varit 2 månader “ensam” och jag är beredd att ge upp!

Det är första gången jag känner hur jag sakta men säkert blir skalad, tills det inte finns något kvar av mig. 

Nu…dags att samla sig och vika upp ärmarna och börja jobba.