Nervöst, spännande, oroväckande, roligt…allt på samma gång!

Nu skulle flytten vara färdigt ordnad så långt som möjligt i det här skedet. Vi har hittat ett hus att hyra, gubben har jobb och på måndagen skall vi gå titta till skolan och förskolan. Nu återstår det att säga upp vårt nuvarande hyreskontrakt och flytta sakerna till nya hemmet (det blir i slutet av Juni) och så skulle jag behöva ett jobb. 

Jag känner på samma gång lättnad och vemod, oro och glädje, allt är så tvåkluvat. Äldsta dottern säger samma sak, hon vill flytta men vill inte flytta, hon vill ju inte lämna kompisarna förstås och hon har funnit sin plats i vår lilla hemby.

Men ändå känns det så rätt. Osäkert rätt. Och må det hända vad som helst så, man slipper ju alltid bort, man är inte fastbunden någonstans. Tiden får visa hur det går.

Tanken av att, man har hjälpen nära och att man kan vara till hjälp, det är en overklig tanke. I 8 år har vi varit utan socialt nätverk och i 8 år har jag längtat efter det. Att barnen kan cykla till någon när och kär, utan invecklad planering, det är ju helt fantastiskt! Att kunna sammarbeta åt båda hållen, det är ofattbart!

För två år sedan sa jag, att jag aldrig vill flytta tillbaka till hemstaden, det var en tanke som jag ville glömma men, nu känns det som en självklarhet. Man ska aldrig säga aldrig och när saker å ting händer så kan nya beslut komma i all hast. 

Det är först nu på senaste  tiden jag vågat erkänna åt mig själv att, viktigaste i livet för mig är dom närmaste relationerna, jag har inget behov av “att bli någonting”, för mig räcker det att familjen har tak på huvudet och mat i magen och att jag har en arbetsplats var jag trivs. 

Visst har jag tänkt på vidareskolning men inte nu, jag vill bara ha den där “tråkiga vardagen”, jag vill inte och orkar inte kämpa framåt helatiden, jag vill bara vara och leva lungt.

Om jag riktigt tänker efter, så är jag lyckligast då vardagen har sin balans. Då vardagen rullar och jag har emellanåt egen tid, att jag får koncentrera mig på saker som är viktiga för mig och att gubben har det bra, att se att barnen har det stabilt, det räcker för mig. Jo, jag tänker mycket på andra och tänker emellanåt alltför lite på mig själv, absolut är det risk för att jag kör mig slut men, jag har gjort beslutet själv. Det är det som gör mig lycklig nu, att få pyssla och sköta familjen och ge mig själv små, korta stunder åt mig själv i vardagen och så må det vara nu, framtiden visar våra nästa steg.

Advertisements

Dags att börja ett nytt kapitel

Den här dagen är starten till vår flytt till vår hemstad. Min man började på ett nytt jobb och detta betyder att, han är borta i veckorna och kommer hem på veckosluten. Om allt går som det ska och vi hittar ett nytt hem, så flyttar vi i Juli. För mig betyder det många ensamma nätter med barnen och mycket pusslande i vardagen. 2,5 månader och sen får vi vara som familj igen, allt hänger nu på att hitta ett hem, allt annat är fixat. 

Är jag orolig?

Ja! Så klart! Det jag är mest orolig över är, om jag ska orka driva igenom veckorna, alla kvällar och tidiga väckningar, jobb, skola, dagis och sen ska jag komma ihåg alla viktiga datum och…..ja, ni vet….småbarnslivet!

Åtminstone är jag redan van med att inte ha någon egentid och sen kan jag ju se fram emot lite egentid när vi fått flytten fixad men, nu gäller det bara att ha huvudet kallt.

I kväll ska jag göra jobbansökan, bara barnen går och lägger sig. Det blir lite i sista minuten, för ansökningarna ska vara inlämnade i morgon kl.15. Tur är väl det att, jag har kväll i morgon, så gör det inget fast jag kommer sent i sängen.

Det här blir 8. flytten för min del. Jag vet inte NÄR vi ska hitta vårt hem!? Eller kanske vi aldrig hittar det heller? Det var en tid sedan då jag trodde att vi hittat vår plats, men tydligen inte. Och blir detta vår sista flytt? Det vet jag inte heller, det jag vet är att, jag litar på att detta är det rätta beslutet just nu, sen vad framtiden har i bagaget för oss längre fram ja, det vet jag inget om. Vi tar en dag i taget, det blir vad det blir och går det riktigt tokigt så måste vi fixa det.

Jag kan ju alltid trösta mig med att, den här gången är jag åtminstone INTE (viktigt ord hade lämnat bort här!!) gravid, då vi flyttar!  😅

Nångång kan det vara bra att starta om från början

Det var inte länge jag höll mig borta från bloggvärlden! *oops!*

Jag slutade senaste bloggen förra veckan och nu är jag “på g” igen! Ja, man får ju ändra sig eller hur!?

Jag har bloggat i ca. 7år och det har alltid handlat om barnen och familjevardagen och fast jag försökte förmänskliga mig i förra bloggen och inte “bara vara mamma”, så lyckades jag inte…jag blev den typiska mammabloggaren igen.

Varför jag inte vill vara en mammabloggare längre är, att barnen växer och jag vill inte ha dom så intensivt i bloggens svängar. För mig är bloggandet egentligen en paus från allt som har med ordet mamma att göra med, att skriva är min terapi. 

Mammabloggen har varit bekväm att ha, när jag var hemma med barnen, för allt kretsade ju kring dem, det var väldigt lite jag han fundera på egna saker. När man är hemma med barnen aktiveras man så lite utifrån, så det är svårt att prata om något annat än barnen.

Jag märker en så stor skillnad med mig redan, fast jag jobbat bara i 2 månader, mitt huvud är inte lika “tomt” helatiden. 

Jag antar ju att, dom flesta som kommer att läsa denna blogg är bekanta från förr, det brukar vara svårt att få nya läsare att skika in en till gång så, i kväll skriver jag ingen presentation. 

Jag tycker att bloggens namn beskriver väldigt bra bloggens innehåll! Vardagsbubblor syftar på serietidningars tankebubblor och tro mig, tankebubblor har jag mest helatiden svävandes ovanför mig, riktiga vardagsbubblor alltså!  :

Jag hoppas ju att, det fortfarande finns någon “där ute” som orkar läsa vad jag skriver, det är ändå alltid roligt med lite respons på det man gör!