Dörren stängs för sista gången

Jag bär sista sakerna till bilen, sista råskpåsen åker i den nästan fulla soptunnan, en sista blick på huset. Kollar ännu om jag lämnat alla nycklar på köksbänken, sen är det dags att låsa dörren och avsluta ett kapitel återigen. 

Dom 2 åren i Molpe har varit storm, rusk och hårda motvindar men, på samma gång så otroligt givande och härliga. Motvindarna har inte egentligen haft så mycket att göra med själva stället, det senaste året har det stormat till i parförhållandet men, också för mig personligen. För att inte blotta mig för mycket med vårt parförhållande, så kan jag ju bara konstatera att, i sin stora helhet skyller vi båda på gubbens förra jobb, arbetstiderna främst. Jag tror att, vi båda varit extremt trötta det senaste året och när man är trött så, vill man inte förstå den andra, man går runt med en självförsvarsmur hela tiden, man är snabb med att vända taggarna mot motparten.

Mellan stormarna, har solen tittat fram med en enorm kraftkälla. 

Att se, hur skolan löper för äldsta flickan och hur dom äldre barnen har kompisar som dom trivs med, att vara med om allra första bästisen  och att få känna att, man faktiskt hör hemma någonstans. Aldrig har jag känt mig utanför i Molpe, alla har tagit emot en som en ny bybo, fast man varit en “utbyss”.

Det kan ju vara att, det är tackvare barnen man sluppit snabbt in i det lilla sammhället. Men jag vågar påstå att, Moloeborna bara är trevliga och faktiskt vill ha mera bybor för, utan folk kan ju inte en liten by frodas.

På lördagen, då vi körde flyttlasset till vår hemstad var oron borta, oron om att flytten skulle vara ett stort misstag. Det finns några anledningar som väger mycket i “flytta eller inte flytta” -koppen. En anledning är min mormor som håller på att bli dålig, jag vill vara på plats om min mamma behöver en hjälpande hans. Andra anledningen är att jag skall ha möjlighet att vara närmare en församling. Tredje andledningen är den hjälp vi kan få av mina föräldrar och min svärmor och resten av nära bekanta. Fjärde andledningen är att, man själv kan vara till hands.

Tiden får visa hur allt blir, blir det så som vi tänkt oss? 

Min högsta önskan är, att barnen ska få en så trygg barndom som möjligt och DET tror jag att denna lilla stad kan erbjuda.

Advertisements

Tjolahopp!

Kikar in hit mellan varven och börjar skriva några rader men, blir avbruten varje gång inom någon minut. Jag kan med gott sammvete säga att, min tid inte riktigt räcker till just nu till allt. Själva vardagen är inte så intensiv men, dagarna jag jobbar morgonskift vaknar jag kl.5:00 och jag har aldrig varit en morgonmänniska så, det vill bli lite slött på eftermiddagarna hos oss. Som kvällsmänniska kommer jag ju igång klockan 8 på kvällen, så ni förstår att det inte riktigt går ihop med det att, jag skall vakna klockan 5!  😀 

Twinsen blir snart 3år och nog märker jag, att det blir lättare och lättare helatiden. Den här flytten skulle inte varit möjlig i fjol, för då kunde man inte lämna pojkarna ensam många sekunder. Nu har jag hunnit med ganska mycket, förråden börjar bli tömda och en del av köksskåpen är tomma. Mitt projekt – “tömma garaget” har jag börjat med och lyckats föra ett lass med skrot till återvinningsstation och igår fick vi 19 ringar förda till bilservicen i Molpe, för att dom sen separerar ringarna från fäljarna.

OCH, naturligtvis har jag barnen med, det är det som gör denhär flytten speciell….jag har inte andra parten och hjälper till, det mesta ska jag göra själv, med barnen.

Oj, vad ni kommer att måsta läsa om flytten ännu! Det är 1 månad kvar och tankarna kring flytten vill inte släppa. Fortfarande känns flytten både rätt och fel, det känns som om “kapitlet” i Molpe inte är avklarat ännu, jag är inte beredd att släppa stället. Omständigheterna får ändå tala och flytten är just nu den rätta lösningen.

Nu börjar i varjefall nedräkningen….3….2….1….0…!