13 år i upp- och nedförsbackar och framtiden är som ett tomt papper att fyllas

24.4 hade vi årsdag med gubben. Vi har varit tillsammans i 13 år. I 13 år rymms det både dåliga och bra periorder, det rymms t.o.m perioder då båda tänkt att, skillda vägar skulle va bättre, som tur är kan man räkna så usla perioder på en hand. 

13 år sedan skulle jag aldrig ha trott att vi har allt vi har i dag. Man ville tro på att det håller, man ville inte ens höra om att det skulle kunna gå snett. Som nykär ser man bara röda rosor och sockervadd.

Sockervaddet har nog redan för länge sedan smält, det är bara att inse att, man inte kan få den där nykär känslan mer, inte lika starkt åtminstone.

Vad är det då som håller oss ihop, är det inte dom rosa molnen som för ett par vidare? Jag ser det inte så, eller jag förväntar mig inte att vi ska sväva mer på det där kladdiga sockervaddsmolnet. 

Det som för oss vidare, tror jag, är minnen, dom allra bästa och lyckligaste minnena. När man blickar tillbaka och kommer ihåg nervositeten som befann sig i luften, då vi beslöt att våga oss in på ett förhållande. När vi körde runt i en Toyota och lyssnade på D.A.D och allt kändes bra. När vi tog steget in på något allvarligare och förlovade oss. Bröllopsdagen och att vi lovade hålla samman. Allt detta för oss fortfarande framåt. Jag tror att man måste leva på minnen nångång, för att slippa upp från fallgropar.

Att man inte skall vara tillsamman för barnen, det stämmer inte helt. Barnen är ändå något som är vårt gemensamma “projekt”, det är något vi skapat tillsammans. Så länge som båda försöker tänka på den andra parten, så länge ska man försöka tackla framåt. Så länge båda vill åt samma håll, så länge båda är beredda att ge efter för den andras skull.

För mig är äktenskapet något som man inte går och söndrar i första taget, det är inte bara ett papper, inte för mig.

När man är 30 år, så har man redan sett par som har separerat, par med barn. Min sak är inte att döma någon annans val, man måste göra som man själv tycker är bäst. Men, när jag ser och följer med någonsom separerar blir jag rädd, det kan hända också oss, det är tanken som slår mig. Tänk om vi också går nångång killda vägar?!
Framtiden. Hur ser den ut för oss? Ingen vet. Jag hoppas och tror ändå att vi fortfarande är på väg åt samma håll. Jag hoppas på att vi målar en gemensamm framtid på vårt tomma vita papper. 

Någonstans långt inne tror jag starkt på en framtid som för oss till något, som vi bygger upp tillsammans.  ❤

Advertisements